Varför valde jag det namnet? Jo, det har att göra med min anknytning till Västerdalarna.

Skogslandskapet och arvet från bonde-samhället lever vidare, även om banden människa - djur - natur inte är lika självklara. Medan hästen förr var mannens ansvar i hans arbete på åkern och i skogen, fanns kon i kvinnans hägn hemma på gården.
Jag tilltalas av tanken på kossan som ett slags tidlös kvinnlig princip - en symbol för det livsuppehållande arbetet med värme, samvaro, näring och mat.
En Rödkulla är en ko, en särskild ras, som på senare tid faktiskt räddats från utrotning. Den har vackert röd päls och saknar horn precis som fjällkon, dvs huvudet är "kulligt". Rödkullan är liten, stark och smidig, klarar sig bra på magert skogsbete och ger rikligt med mjölk.
Rasen var särskilt lämplig i fäboddriften, en nödvändig livsstil under många hundra år i trakter där betet hemma i byn var knappt och måste drygas ut med sommarbete. Efter nästan total nedläggning på 1960-talet sker nu en försiktig återhämtning även av fäboddriften.
Och, som sagt. Rödkullan är tillbaka.