www.yord.se - Yvonne Nenander - Bästa skrivbyrån för reportage & porträtt

ETNOLOGISKA INSTITUTIONEN
STOCKHOLMS UNIVERSITET
106 91 STOCKHOLM

HANDVÄSKANS HEMLIGHETER
- en studie i kvinnlighet

Uppsats för fortsättningskurs
Etnologi
Höstterminen 2002
Yvonne Nenander
Handledare: Ulla Bruck

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING

Bakgrund
Syfte
Problemställning
Operationaliserande frågor
Teorier och begrepp
Metod och material
Källkritik

KVINNAN OCH KVINNLIGHETEN

Kvinnan som förändringsprojekt
Kvinnlighet som livsstil
Kvinnlighetens paradox

HANDVÄSKAN SOM KVINNLIGHETSSYMBOL

Handväskans historia
Handväskan idag

HANDVÄSKAN I TRE GENERATIONER

Mor, dotter och dotterdotter
Anna, 78
Bettan, 46
Cilla, 22

SAMMANFATTNING

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Otryckta källor
Tryckta källor
Bilaga

INLEDNING

BAKGRUND

Mina tonår i slutet av 1960-talet var tidvis en ganska besvärlig brytningstid. Inte bara övergången från barndomen till vuxenlivet, utan också upptäckten av människors olika livsvillkor, hade betydelse.
Jag bodde i en söderförort i Stockholm och tillbringade skolloven hos släkten på en liten ort i Västerdalarna. Därifrån hade min mor som 17-åring flytt inskränktheten och den ibland obarmhärtiga sociala kontrollen till friheten och anonymiteten i huvudstaden.
Skillnaden mellan stad och land var fortfarande påtaglig. Jag väckte uppseende med min långa lugg, konturmålade ögon och gylf på jeansen. Tonårsmodet i dåtidens Stockholm - som för min del inspirerades av Beatles, modsen och ett begynnande politiskt uppvaknande som en konsekvens av Vietnamkriget och som möjligen utövade extra attraktionskraft genom engagemanget hos de lite äldre, spännande gymnasiekillarna - hade drag av opposition mot föräldragenerationens ideal. Man gick i lunsiga tröjor, arméjackor och kängor och försökte förstå sig på sig själv och världen.
I Malung syntes vad man gjorde, och vem som gjorde det med vem. Sommartid cirklade utelivet kring korvkiosken och raggarbilarna som mest stod parkerade på "Glotorget". Tjejerna gick varv på varv runt centrum och exponerade sig och blev så småningom upplockade av killarna i någon jättelik amerikanare. På vardagarna höll man sig kvar i hembygden, men på helgerna kunde man köra till någon fest vid en fäbodstuga eller flera mil till en folkpark där det "hände" mer.
Jag förstod mig inte riktigt på de sociala spelreglerna. Ett besök på Folkets Park i Malung, där publiken på fredags- och lördagskvällar egentligen bestod av något äldre tjejer och killar, blev en chockupplevelse. Jag fick en skräckvision av min egen framtid.
Ett dansband var där. Längs räcket på ena sidan dansgolvet stod tjejerna uppradade sida vid sida i klänning, högklackade skor och handväska. Deras ansikten var både spända och förväntansfulla. De tittade bort mot andra sidan dansgolvet. Där stod de kavajklädda killarna och såg minst lika beslutsamma som ut.
När musiken satte igång blev det startskottet för en språngmarsch från herrsidan över golvet till det motsatta könet. De grabbade tag i varsin partner och sög in henne i dansens virvlar. Kvar nedanför räcket där tjejerna stått låg handväskorna i en stor hög.
Där stod också en mullig tjej med glasögon som inte blivit utvald. Toppen, verkade tjejerna som blivit uppbjudna tycka. Då kunde ju hon vakta handväskorna åt dem.

SYFTE

Jag vill undersöka hur handväskan används som accessoar och byggsten i den kvinnliga identiteten. Mitt tillvägagångssätt är att - förutom att tillägna mig en teoretisk grund den utvalda litteraturen bidrar med - låta några kvinnor själva berätta om sina handväskor, när och hur de använder dem, och vilken roll de har i kvinnornas självpresentation i det offentliga livet.
Det empiriska materialet består huvudsakligen av djupintervjuer med tre kvinnor. Dessa kvinnor är modern, dottern och dotterdottern i samma familj. Tre generationer kvinnor som representerar införlivandet av handväskan i kroppsliga praktiker från det sena 1930-talet fram till idag.
Min förhoppning är att jag med informanternas hjälp ska kunna belysa hur handväskan, som ett uttryck för kvinnligheten i vår kulturella sfär, använts och befästs som könsmarkör genom tid och rum.

PROBLEMSTÄLLNING

Handväskan är en praktisk anordning för att medföra lätt bagage. Den är dessutom en konsumtionsvara och modeartikel som knappast någon självmedveten kvinna kan vara utan.
Men det är dess symboliska betydelse som står i fokus här. Handväskan är just ett kvinnligt attribut, otänkbart att tänka sig i handen eller över axeln på en man utan att det väcker visst uppseende. En handväska markerar först och främst könsidentiteten hos personen som bär den.
Därmed är det naturligtvis mera korrekt att fortsättningsvis tala om genus än kön i det här sammanhanget, eftersom de rådande diskurserna om vad som betraktas som manligt respektive kvinnligt - av varje individ och dess omgivning- inte är några absoluta sanningar, utan sociala och kulturella konstruktioner, och alltså föränderliga.
I vår västerländska kultur är det i det offentliga rummet som människans självrepresentation äger rum. Den arena där individen förmedlar den bild de vill ge av sig själv åt andra kräver sin publik.
Hur var och en iscensätter detta sker dock inte efter något alldeles fritt val. Vi är alla styrda, bl a av kulturella konventioner och förväntningar. Vem man är och vem man vill bli betraktad som är ett ständigt pågående och komplicerat identitetsbygge. De aktiva komponenterna varierar både med situationen och relationen.
Kjolen, de högklackade skorna och handväskan är exempel på attribut specifika för kvinnligheten. Av dessa är handväskan i början av 2000-talet fortfarande oöverträffad som kvinnlighetssymbol. Kvinnor i alla åldrar ses idag lika ofta i byxor som kjol och i gymnastikskor som pumps, men inte lika ofta utan handväska.
Handväskan är populärare än någonsin. Försäljningen i Sverige har under de senaste åren slagit nya rekord. Att ha flera handväskor i garderoben och kunna rusta sig rätt för olika tillfällen tycks vara ett rådande ideal bland konsumenterna.
Hur handväskan används som medel att uttrycka kvinnlighet, hur handväskan införlivas i kvinnors kroppsliga praktiker och vilka tankar de kvinnor jag intervjuat har kring detta är det jag vill diskutera närmare.

OPERATIONALISERANDE FRÅGOR

Vilka innebörder kan finnas i begreppet kvinnlighet? Hur kan användningen av handväskan kopplas till begreppet?

Vilken vikt tillmäts förhållandet mellan handväskans innehåll och yta, funktion och symbolvärde?

Hur kan handväskan få bäraren respektive omgivningen att känna sig? Vilken betydelse har de eventuella signaler den sänder ut?

TEORIER OCH BEGREPP

Det har varit en medveten strategi under arbetet med uppsatsen att, liksom många forskare i Foucaults anda, fokusera på förkroppsligande processer. Den genusassymmetri som kännetecknar det västerländska samhället idag kan uppfattas som ett slags självspelande piano, där sociala levnadsmönster nedärvs och befästs.
Att vara född kvinna är dock inte detsamma som att äga kvinnlighet. Tvärtom är kvinnligheten en social konstruktion - en "maskerad" där kvinnan förväntas klä ut sig till sig själv - och en kulturellt skapad identitet underordnad mannens. Som redan Simone de Beauvoir visade är patriarkala strukturer i högsta grad medaktörer i själva konstruktionen av kvinnligheten, vilket har varit av central betydelse för mitt arbete.
En annan viktig utgångspunkt har varit sociologens Pierre Bourdieu teorier om hur vi växelvis verkar på olika fält samt distanserar oss till dessa fält, i syfte att nå bättre positioner i en social hierarki. Bourdieus begrepp "habitus", dvs de dispositioner som individen inkorporerar genom att identifiera sig med och agera i ett visst fält, är här ett grundläggande paradigm.

METOD OCH MATERIAL

Avsikten har varit att, på en relevant teoretisk grund, undersöka

- hur kvinnlighet skapas kulturellt och socialt via förkroppsligad erfarenhet,

- vilka de bakomliggande drivkrafterna kan vara till att kroppen står i fokus för bärandet av tidens värderingar och

- därigenom även kunna analysera hur de kvinnor jag intervjuat förhåller sig till detta genom ett av sina egna konkreta vanemönster, nämligen bruket av handväska.

Jag har alltså använt både tryckta och otryckta källor. Vad beträffar den litteratur jag läst, hänvisar jag kontinuerligt till olika delar av den i den löpande texten. En förteckning över de skriftliga källorna finns sist i uppsatsen.
Jag vill ändå poängtera att Pierre Bourdieu, Rita Felski och Nina Björk varit särskilt betydelsefulla för mina insikter om bl a hur processer av förkroppsligad erfarenhet, genusassymmetri och konstruktionen av kvinnlighet verkar, medan främst Susanne Pagold och Carmel Allen och givit mig viktiga insikter i vilken roll modet och modeattributet handväskan har i sammanhanget.
Intervjuerna med de tre kvinnorna tog ca 90, 120 respektive 100 minuter att genomföra. Intervjuerna med Anna och Cilla nedtecknade jag med hjälp av penna och papper. Den längsta intervjun handlar om Bettan, som jag fick tips om av en bekant, och den dokumenterade jag med bandspelare. Jag använde intervjun först i en skrivövning, som föregick arbetet med uppsatsen, där en bandupptagning var nödvändig för att kunna transkribera ett avsnitt.
Kvinnorna utgör tre generationer från samma familj. Det är Anna, hennes dotter Bettan och dotterdottern Cilla (namnen är fingerade). Ett sådant val av intervjupersoner motiveras av att dessa tillsammans representerar en lång tid, ungefär en 60-årsperiod, av aktivt användande av handväska. Det möjliggör jämförelser mellan värderingar förr och nu, mellan olika platser och situationer.
Samtidigt som jag som intervjuare bättre kan förstå mina källors förhållningssätt till sin närmaste förebild vad gäller kvinnligheten och dess uttryck genom sina familjeband, utgör de tre generationsföreträdarna en given avgränsning av materialet.

KÄLLKRITIK

Just svårigheterna att avgränsa materialet i en undersökning av ett så omfattande ämne har sysselsatt mig mycket. Att åstadkomma en generellt giltig empiri kan knappast vara målsättningen. Men en djupdykning här eller där bör kunna tolkas och analyseras och helst kunna anföras som exempel på det man vill ha sagt.
Det finns många sätt att förvandla andras personliga känslor och upplevelser till något som liknar allmängods i sin egen argumentering. Jag tror det viktigaste handlar om hur man ställer frågorna. Till vem eller vilka är också viktigt.
Jag kunde t ex ha intervjuat betydligt flera kvinnor eller en grupp kvinnor från en och samma kategori. Men jag tänkte att fem eller tio kvinnor- vare sig den gemensamma nämnaren i övrigt vore åldern, födelseorten, yrket eller medlemskapet i någon förening - mest skulle säga något om den gruppen som kollektiv. Att intervjua många ger en större mängd information, men inte nödvändigtvis att materialet blir mer differentierat.
Jag träffade Bettan först, och därefter hennes dotter respektive mor vid två andra tillfällen. Eftersom Bettan och jag är i samma ålder och uppvuxna i närheten av varandra antog jag att hon skulle ha känt samma vånda inför kvinnliga attribut som jag.
Så var det inte alls. Varken hon, dottern eller mamman reflekterade över att det skulle vara något problematiskt med förväntningarna på kvinnan eller handväskans roll i det hela. Tvärtom, Bettan visade sig vara passionerat förtjust i handväskor och såg dem snarare som ett medel i sitt självförverkligande.
Istället för att aktivt leta upp en informant med en kritisk syn på ett sådant iscensättande av performativt genus, vilket jag funderade på, har jag förlitat mig stort på Pierre Bourdieu och hans habitusparadigm. Det där om att vi införlivar kulturell och social påverkan i våra beteenden utan att vi märker det.
Men jag kunde ha kompletterat min kvalitativa undersökning, t ex med en enkät bland kunderna i en väskbutik. Jag hade planerat det från början, men då tiden tröt valde jag att koncentrera mig på skrivandet. En annan prioritering hade säkert givit ett något annorlunda utfall.

KVINNAN OCH KVINNLIGHETEN

KVINNAN SOM FÖRÄNDRINGSPROJEKT

Kvinnlighet är inget biologiskt givet, utan något som konstrueras och görs (Judith Butler 1995). Olika tekniker och attribut för att skapa kvinnlighet (och manlighet) har förekommit i olika samhällen genom tiderna.
En av de första som diskuterade genusassymmetriska maktförhållanden och konstruktionen av "den Andra" inom västerländsk feministisk diskurs var Simone de Beauvoir (1949/2002). I det klassiska feministiska verket Det andra könet beskriver hon hur männen konstruerat sig själva som subjekt, som norm, och kvinnan som den avvikande, som objekt.
Människokroppen har ständigt tuktats och disciplinerats av strukturer som hierarkier och patriarkala system. Kroppen, säger sociologen Anthony Giddens (1993), är "senmodernitetens" medel att uttrycka en identitet. Projektet att skapa en identitet, ett jag, har blivit detsamma som att skapa en kropp, anser han.
Kvinnligheten blir följaktligen performativ och vi "blir" vad vi utger oss för att vara. Kvinnan gestaltar kvinnligheten, vilket blir en av målsättningarna för hennes självförverkligande. Som Åke Daun (1998) säger: "Kultur flätas in i handlingar på ett komplicerat sätt."
Kvinnligheten har av många forskare inom humaniora och samhällsvetenskap jämförts med en maskerad där kvinnan klär upp sig och klär ut sig till sig själv. Hon konstruerar ett kvinnligt "jag" med hjälp av kläder och kroppsmanér och träder in i ett performativt genus.
Kläderna bildar ett slags visuella koder - ett eget "språk", vilket bl a Maja Jacobsson (1994) diskuterar - som kommuniceras enligt västvärldens marknadslagar. Därigenom etableras en ordning, en utseendehegemoni och en ytlig "fåfängans marknad". Vi inordnar oss mer eller mindre, och i olika grader av frivillighet.
Modets växlingar är otvivelaktigt ett fascinerande skådespel vare sig vi följer dess haute couture och pret-a-porter på avstånd eller mer handgripligen.
Att följa modet är att försöka smälta in och se ut som alla andra, före alla andra. Att bli förslavad under modet är att skaffa sig ett behov som aldrig går att tillfredsställa. Ändå har modediktaten aldrig varit så framgångsrika som idag då man uttrycker dem i tyger, skor och väskor istället för kjollängder, skriver Susanne Pagold i De långas sammansvärjning (1999).
Modebranschen är en multinationell mångmiljardindustri med många förgreningar. Det är ingen slump att kvinnokroppen i långa tider varit ett slagfält för förment politiska och religiösa strider. Inte heller är det underligt att skönhetsidealen så unisont handlar om unga, smala flickor. Människokroppens oundvikliga åldrande kan locka så många kvinnor, under så många år, att överrösta kroppens tickande klocka med allehanda kamouflageutrustning.
Men dessa kulturella koder för kvinnlighet blir ett hinder för kvinnan. De begränsar och reducerar henne till att vara synonym med skönhet, yta, sexualitet och kropp. Kvinnors kläder designas för att framhäva kvinnokroppens former och gärna visa mer än de döljer. Samtidigt begränsar de kvinnans rörelsefrihet.
Kjolen har t ex den egenskapen att den skärmar av kvinnoskötet och håller tillbaka häftiga, oblyga kroppsrörelser. Man kan inte ta stora kliv i en kjol. Tillsammans med de accessoarer man använde förr - korsetten, solfjädern, parasollen, muffen och sjalen - förstärkte kjolen kroppens begränsningar.
Idag är långa kjolar inte längre ett obligatorium. En kvinna kan lika gärna vara klädd i byxor, och en kjol kan ha alla möjliga vidder och längder utan att någon höjer på ögonbrynen.
Nu är det främst de höga klackarna och handväskorna som inskränker kvinnors frihet, samt vissa ålskinnsliknande kreationer kvinnor draperar sig i vid vissa festliga tillfällen. Funktionella kläder däremot är generellt sett fortfarande ett manligt privilegium. Nina Björk säger i Under det rosa täcket (1996):

"Att vara född i en kvinnokropp och samtidigt kämpa för att inte vara "kvinnlig" riskerar att bli en förlust av dubbelt slag."

Det är "ett sorgearbete" att se kvinnan som kulturell skapelse, anser Nina Björk. Kvinnan förväntas vara "kvinnlig" om hon inte ska bli förbisedd och diskriminerad. Ändå är det just detta som sker.

KVINNLIGHET SOM LIVSSTIL

Vår modernistiska tid utmärks av teknologi, rationalism och sekularisering. Det är en tid där alla värden är utbytbara och kan jämföras efter samma måttstock: pengarnas.
Modernismen pågår i offentligheten, i storstädernas snabba puls. Dess självklare vinnare är den vite, heterosexuelle medelklassmannen. Han är arvtagaren till tidigare decenniers främlingar, resenärer, läkare och ingenjörer.
Men det finns en berättigad kritik mot kopplingen mellan manlighet och modernitet. Moderniteten innebär inte bara kontroll, rationalitet och produktion utan också motsatsen: begär, känslosamhet och konsumtion.
Ur det sena 1800-talet kunde en väldig konsumtionskultur växa fram, uppburen och närd av industrialismen vars borgarklass blev stilbildare. Den byggde vidare på värderingar från 1700-talets syn på kvinnor och män som helt väsensskilda varelser.
"La belle epoque" och de viktorianska idealen övergick i det ena modet efter det andra enligt vad de nya oraklerna förespråkade och cyklerna i marknadsekonomin tillät. Textilindustrin bidrog väsentligt till 1900-talets välfärd. Producenterna levererade vad konsumenterna "ville ha".
Konsumenterna var, och är, i huvudsak kvinnorna. Hela konsumtionskulturen är fixerad vid den unga, slanka kvinnokroppen. Den foucaultinspirerade feministen Susan Bordo hävdar att nyckel för förståelse av detta ligger i ordet "kontroll".
Ständigt ökad konsumtion är det underliggande budskapet i den västerländska marknadsekonomin. Den modernas människans överlevnad blir på så sätt kopplad till hennes förmåga att kontrollera sina begär. Kroppen som ett säte för social kontroll och kulturella diskurser blir i vår konkreta vardag främst kvinnokroppen som ska tämjas och omformas, bantas och sminkas, kläs upp och skönhetsopereras.
Modevärlden och populärkulturen har tagit som sin uppgift att bemästra och kontrollera kvinnokroppen. Bilden av kvinnan som en varelse som står närmare naturen, i motsats till den kultiverade mannen, lever kvar. Kvinnan behandlas fortfarande som om hon vore mera passiv, formbar impulsiv och irrationell och därför behöver korrigeras. Idag finns fler produkter för sådant än någonsin.
Susan Bordo är en av dem som uppmärksammar dikotomin och genusassymmetrin som existerar mellan kvinnor och män vad gäller kroppslig behärskning, men också de sociala skiktningarna och ojämlika positionerna kvinnor emellan. Pierre Bourdieus habitusbegrepp, alltså de oreflekterade kroppsmönster, vanor och dispositioner vi alla tillägnar oss och för vidare, omsätts hela tiden i verkligheten.
Vår konsumtionskultur liknar ett försök till estetisering av livet självt. Liksom kvinnan blir kvinnlighet, blir livet konsumtion som livsstil. Det är genom vad man köper som man visar omvärlden sin smak, vilken i sin tur enligt Susanne Pagold är "en hänsynslös avslöjare av de sociala och kulturella attityder som utgör medelklassens kulturella kapital".
Det påstås att madame de Pompadour uppfann både konsumtionsvaran och statussymbolen, och att franska hovet apade efter. Idag är den brittiska inredningsikonen Tricia Gould en av förebilderna, konstaterar Susanne Pagold (1999). Gould "romantiserar om det enkla, lantliga livet på lyxrenoverade bondgårdar i Toscana" efter samma stil och färgschema som en gång Pompadour.
Ett problem för dagens kvinnor som känner trycket från vår tids kropps- och inredningsideal där shopping är en livsattityd kan bli en sammanblandning av identiteter. "I shop, therefore I am" riskerar att bli både slogan och dödligt allvar under processen att konstruera en kvinnlighet med framgång.
Kvinnligheten riskerar att bli ett varumärke och kvinnan själv en vara. Journalisten Naomi Klein diskuterar varumärkesfenomenet i No Logo (2000) och konstaterar att det inte längre är produkten i sig som står i fokus, utan budskapet om identitet och tillhörighet.
Kvinnan själv förvandlas till en vara säger bl a Rita Felski (1995), och så här skriver Nina Björk om den svenska kvinnans villkor (1996:32):

"Hon kan köpa varor för att själv bli den mest begärliga av varor, den sexuellt attraktiva kvinnan. Hon sitter inte i aktiebolagens styrelserum och planerar för varorna som ska cirkulera på marknaden, men hon får chansen att själv bli denna vara."

KVINNLIGHETENS PARADOX

Författaren och feministen Susan Brownmiller jämför den stapplande gången som kvinnor i höga klackar får med de fotbojor och kedjor som använts för både människor och djur i fångenskap.
Även en parallell med kvinnobilden inom pornografi och sadomasochism är på sin plats, anser hon. Kvinnlighet som beroende, som underkastelse och handikapp, är till för att behaga männen. Att på olika sätt yttrycka hjälplöshet har blivit kvinnlighetens natur, liktydigt med "fina" manér och sexuell beredvillighet.
Kvinnligheten som balansakt mellan den erotiskt upphetsande och den dygdiga och moraliskt klanderfria kvinnan - horan och madonnan - är modernismens uppdrag åt hälften av mänskligheten, dvs männen (Brownmiller 1984:211):

"Långsamt gick det upp för mig att många av de kvinnliga rörelserna - de hämmade gesterna, de hopknipta knäna, den nervösa dragningen i kjolen - var ett försvarsmönster mot ett oblygt, vulgärt framvisande, det som kvinnodräkten medvetet provocerande koketterade med. Mitt ansvar som kvinna var att hålla båda aspekterna, den provocerande och den dygdiga, i balans."

Att ta på sig de första klackskorna och vingla in i vuxenheten är en dröm för många små flickor. Men de kommer att överraskas av hur "knäna lutar framåt och bakdelen putar ut" när de väl prövar sådana skor på allvar, varnar Susan Brownmiller. Att gå i högklackat kräver en hel del övning, men det anses mycket tilldragande och sexuellt eggande på det motsatta könet. Socialkritikern Bernard Rudofsky blir lyrisk:

"Kinderna gungar, brösten gungar, kroppen rullar och stampar. Den putande magen, stackatotrippandet, allt är härligt kvinnligt… Varje kvinna vet att om hon bär "promenadskor" eller "förståndiga skor" dämpas mannens glöd. Verkan av absurt opraktiska skor är lika berusande som en kärleksdryck."

Kvinnans hjälplöshet är alltså det attraktiva. En människa i stilettklackar kan förstås inte springa ifrån en förföljare eller försvara sig mot en angripare om händerna är upptagna med att hålla reda på handväskan.
Om en kvinna med kläder och kroppsspråk istället signalerar egna initiativ och självhävdelse, då uppfattas detta inte sällan som en kränkning av maktrelationen mellan kvinna och man. Den romantiska kärleken har sina offer. För att inte tala om "stympningar" som Susan Brownmiller (1984: ) hittar i dess mission:

"….en Venus Milo utan armar, en sjöjungfru utan ben, en Törnrosa i sin skendöd med uppåvänt ansikte i väntan på en kyss."

Nina Björk skriver om kvinnlighet som ett "ångestfyllt förändringsprojekt" i Sireners sång (1999). Hon klandrar kvinnligheten för bl a epidemier bland kvinnor av hysteri på 1800-talet och anorexia nervosa på 1900-talet.
Kvinnokroppen duger inte som den är. Den ska tuktas och stöpas om. På 2000-talet vänjer sig flickor vid tangatrosor och behå redan i dagisåldern, bantar och sminkar sig i småskolan och spar till bröstoperation efter puberteten.
Ytterst handlar detta givetvis inte alls om mode och skönhet, utan om makt och underordning.

HANDVÄSKAN SOM KVINNLIGHETSSYMBOL

HANDVÄSKANS HISTORIA

Det är svårare att föreställa sig kvinnor utan handväskor än män med samma attribut. Pengar, nycklar, kam och allt smink som kvinnor antas behöva när de rör sig ute i offentligheten får inte plats i klädernas fickor.
Funktionella anordningar som fickor är förbehållna männen. Kvinnors kläder ska först och främst framhäva kvinnokroppens former. Det kvinnan ska ha med sig får hon bära i handväskan.
Det är inte ofta en kvinna ses promenera omkring med bägge händerna fria. Hon brukar hålla ett krampaktigt tag om remmarna på sin handväska, eller hålla ena handen på en väska som hänger i ett band över axeln.
Men så har det inte alltid varit. En gång i tiden var det männen som hade handväskor. Eller åtminstone ett slags föregångare till handväskor. Det var bara män som rörde sig fritt utanför hemmet under antikens dagar, då penningekonomin började tränga ut byteshandeln. Det var män som köpte och sålde varor och därför behövde påspungar att förvara mynten i.
Påsarna kunde vara tillverkade i skinn av verkliga pungar från getter eller får. På 1100-talet syddes penningpungarna av både läder och silke. De kallades byrsa på grekiska och burso på latin. Med det svenska ordet börs avses fortfarande mynt- eller penningpung, medan borsa på italienska idag betyder handväska.
Ett midjebältet kunde också vara försett med någon ficka för förvaring. Både kvinnor och män har haft öppningar och fickor i kläderna att stoppa saker i, och har burit på tillhörigheter i tygknyten. Skräpan, en tygpåse med brödsmulor och löv att locka med sig tamboskapen till betesmarkerna, var ett måste för varje vallkulla. Majden, förklädet som alla arbetande män och kvinnor i bondesamhälletbar bar över kläderna, hade ett veck eller ficka ibland. Hade man tyngre och skrymmande bagage bar man det i en näverkont på ryggen.
I kvinnovarianten av den traditionella sockendräkten är det kjolsäcken, den platta sidväskan med vävda band och ullgarnsbroderier, som påminner mest om våra handväskor. Men kjolsäcken har sannolikt kommit till för att få psalmboken med sig till kyrkan. Kristendomen har ju under sekler präglat värderingar och traditioner i vår kultur.
Det franska hovet ägnade sig på 1700-talet åt ohämmad lyx och frosseri, som snabbt spred sig till de besuttna klasserna i Europa. Den begynnande kolonialismen erbjöd ett överflöd av varor. Begäret vaknade och konsumismen var född.
Då hade både män och kvinnor i överklassen peruk och smink, extravaganta kläder och gärna en liten påsväska kring handleden. Där förvarades t ex en solfjäder och den parfym som behövdes för att väcka för hårt snörda, avsvimmade damer med. Funktionen hos den väskan påminner mycket om kvinnors handväskor i vår tid.
Religionens makt bidrog till att synsättet på män och kvinnor som helt väsensskilda varelser tog fart. Det var mannen, Guds representant i samhället och familjen, var den rättrådige. Det var mannen, kolonisatören och stridsherren, som var den handlingskraftige.
Mannen blev soldaten som med vapen i hand skulle försvara fosterlandet. Han var garanten för utveckling, vetenskap och kultur medan den mera primitiva kvinnan skulle föda och ägna sig åt barnen.
Modernismen uppstod någonstans i dikotomin mellan producenter och konsumenter, mellan män och kvinnor. Mannen blev arbetare eller tjänsteman med portfölj. Under 1800-talet började textil- och modeindustrin att växa och handväskan införlivades mer eller mindre i deras kollektioner. När kläderna var enkla skulle handväskorna vara utsmyckade, när hattarna var stora var handväskorna små.
1915 lanserades kuvertväskan. Några år senare kom de små, hårda aftonväskorna. Världsläget påverkade väskmodet liksom allt annat. Kvinnan förstod kanske sitt verkliga behov av handväska först under krigsåren på 1900-talet då männen var på slagfältet och hon behövdes i fabrikerna. Då var hon tvungen att ha med sig nycklar, lunchlåda och kanske någon slant.
Efter första världskriget började allt fler kvinnor förvärvsarbeta och sågs som potentiella storkonsumenter. Det blev de också. I handväskan hade kvinnan, förutom egna pengar att handla för, kam och läppstift för att bättre kunna motsvara de skönhetsideal tidens berömda filmstjärnor representerade.
Axelremsväskan kom efter andra världskrigets slut och sägs ha blivit en följd av de gasmaskboxar man burit under armen. På 1950-talet sköt den ekonomiska tillväxten ordentlig fart och levnadsstandarden ökade. Handväskor i alla möjliga exklusiva material började säljas, och den s k shoppingväskan blev också populär.
På 1970-talet bäddade jämställdhetsdebatten för att portföljen blev ett mode bland yrkesverksamma kvinnor. I takt med att kvinnor blivit synliga i flera offentliga sammanhang har flera praktiska damväskmodeller för lanserats, som midjeväskan och påsryggsäcken.
Den konstruerade kvinnligheten gick inte att stoppa. Till sin hjälp har den haft oräkneliga exemplar av den älskade - och ibland omtvistade - handväskan.

HANDVÄSKAN IDAG

Egentligen finns det bara tre grundmodeller av handväskor: påsväskan, den lilla boxväskan och axelremsväskan. Men genom bl a olika material och formgivning kan de varieras i det oändliga.
En klassisk modeväska av ett känt varumärke ur 1900-talets rika modekavalkad ökar i värde med tiden. En modell som fortfarande är populär som aftonväska är den lilla, platta kuvertväskan utan handtag som kom redan för första världskriget.
På 1950-talet syntes prinsessan Grace Kelly av Monaco på bild med en väska i boxmodell med handtag och fiffig låsanordning. Den blev efterfrågad i hela världen som Kelly-väskan. Det är den mest kopierade väskmodellen i världen, det är sex års väntetid på att få köpa ett original. Har man en äkta Kelly är man rik.
Gucci gjorde en väska med handtag i bambu 1947 som sedan har fått många efterföljare. På 1950-talet kom den klassiska Chanel-väskan i rutmönster med axelkedja i metall, och det blev allt vanligare med handväskor i axelband.
Sadelväskan, som man just hängde i band över axeln, blev populär redan under mellankrigstiden. Den var ganska stor och hade nedfällt lock med spänne. På 1970-talet fick sadelväskan en renässans, och då skulle den vara gjord i läder.
Hippiekulturen under 1970-talet smittade av sig på väskmodet och särskilt den öppna påsväskan i mocka med fransar och pärldekorationer var inne. På 1990-talet kom den s k baguetteväskan som skulle bäras under armen precis som en baguette, men det den platta påsryggsäcken var nyheten som slog igenom.
Idag köper vi svenskor fler handväskor än någonsin tidigare, även om vi än så länge ligger långt efter italienskorna och fransyskorna. Utbudet har ökat i både specialbutiker och på varuhus, och i synnerhet damtidningarna hjälper till med marknadsföringen. Dyra designväskor och billigare kopior efterfrågas av kvinnor i alla åldrar efter smak, ändamål och plånbok. Idag kan man se konjunkturernas uppgång och fall på kvinnornas handväskor.
Utseendet på en handväska är viktigare ju yngre man är, medan innehållet har större betydelse för äldre kvinnor. Innehållet i en kvinnas handväska blir med åren gärna en deklaration av hennes livsstil.
Inredningen i en handväska är betydelsefull. Antalet saker man behöver ha med sig står i någorlunda paritet med tiden man vistas hemifrån. Den tiden är omfattande för många förvärvsarbetande och självförsörjande kvinnor. Olika fack med och utan dragkedja håller ordning på sakerna i väskan. Det underlättar om plånboken med pengar och kreditkort, nycklar, smink, mobiltelefon, almanacka och annat som kan vara bra att ha är lätta att hitta.
Tonårsmodet kom med vår alltmer amerikaniserade livsstil på 1960-talet, vulgärare än diktaten från Paris och London enligt en del modejournalister, och är ett kapitel för sig. Bland tonårstjejer är den ökade varumärkesfixeringen giltig även för handväskor, men med åren bleknar oftast det intresset.
Märkesvara eller inte, en väl synlig handväska kan vara mycket viktig som statussymbol. Det som är "rätt" i en umgängeskrets och en situation kan däremot vara totalt intetsägande, rentav malplacerat, någon annanstans.
För kvinnor i överklassen och välbeställda "wannabes" är dyra kvalitetsmärken på konfektion och handväskor ett måste. Ju mer pengar man har, desto mindre behöver man bry sig om att en handväska från modehusen Christian Dior och Louis Vuitton faktiskt kan kosta 10 000-tals kronor. I december 2002 var en doktorsväska i strutsskinn med trähandtag för 22 030 kronor ett hett julklappstips i Gucci-butiken i Stockholm, rapporterade Dagens Nyheter.
Gatubilden visar några dominerande tendenser i handväskmodet bland "vanliga" kvinnor just nu. En är att många, oavsett ålder och sammanhang, använder små söta väskor av boxmodell att hålla i handen. En annan är varationsrikedomen. Lika vanligt som det varit att efterleva modediktaten, lika vanligt är det nu att bryta mot dem. En tredje tendens är det stora intresset för s k vintage, återanvändandet av begagnade kvalitetshandväskor från mormors tid. Exempel på allt detta finns i uppsatsens empiri.

HANDVÄSKOR I TRE GENERATIONER

MOR, DOTTER OCH DOTTERDOTTER

ANNA, 78

När Anna föddes hade kjolarna just brutit golvlängdsbarriären. Det var då på 1920-talet som kvinnorna fick visa benen och rörelsefriheten hos halva mänskligheten blev större än på århundraden.
Korsetten försvann, men inte de höga klackarna. Styltklackarna var en eftergift åt kvinnligheten. För benen som plötsligt blev synliga, först i silkesstrumpor och sedan i elegantare strumpor av nylon, anbefalldes rakning.
Kvinnlighetens idé fick stor spridning under mellankrigstiden. Den handlade, och detta inte enbart enligt anhängare av könsförtryckarparadigmet (Naomi Wolf m fl), om att mystifiera de funktioner i kvinnokroppen som inte annars skulle gå att skilja från mannens.
På 1920-talet fick kvinnor rösträtt i flera västländer och blev "nästan betraktade som fullvärdiga människor" som Susan Brownmiller (1984) uttrycker det. Men det skulle dröja länge innan Anna och hennes åtta syskon i den lilla byn utanför Leksand märkte något av det där.
Efter folkskolan var det inte mycket mera att förvänta sig av skolgång för en flicka på landsbygden på den tiden. För pojkar gällde andra regler, om man hade råd vill säga, de skulle ju bli familjeförsörjare och kunde behöva bättre utbildning. Men Anna måste lämna gården och arbeta för sin försörjning.
Hon hade två äldre systrar som redan arbetade på spinneriet i Sågmyra som tillhörde Falu yllefabrik, där man bl a tillverkade "de välkända Tidstrands-filtarna", och där fick hon också sin första anställning. Systrarna bodde tillsammans i ett uthyrningsrum intill spinneriet, där så många flickor jobbade under de där åren före och under andra världskriget.
Det var dans som gällde när det blev lördag, berättar Anna: "Vi cyklade vart vi än skulle, och på lördagarna bar det av till Savoy". Det var en danssalong i Bjursås som var den självklara samlingspunkten.
Unga flickor hade vanligen kjol och blus på den här tiden, ibland några "trikåliknande byxor", men vid danstillfällena var det klänning som gällde. Första handväskan köpte Anna i spinneriets butik i Sågmyra, som förutom egentillverkade produkter även saluförde lite kläder, sybehör och accessoarer som kunder och anställda frågade efter.
"Det var en liten väska i portmonnämodell", berättar Anna, "en kuvertväska utan handtag, lite rund i formen. Min var mörk. Blå tror jag nog att den var."
Alla hade likadana. Det var inget speciellt mode, svarar Anna på min fråga. Det fanns bara den här modellen i affären. "Man köpte en väska och använde den tills den blev utsliten."
På Savoy - och utedansbanan i Andersbo på sommaren - dansade man efter tidens slagdängor, framförda av en levande orkester. I sin lilla handväska hade man kam, läppstift och någon liten slant till en kopp kaffe. "När man blev uppbjuden la man väskan i en fönsternisch. Där låg det en stor hög av handväskor hela kvällen."
Anna hade roligt och verkar inte ha haft en tanke på huruvida hennes kropp betraktades som sexualobjekt. En episod då en stilig zigenaryngling dansade enbart med henne flera gånger under kvällen berättar hon med stolthet.
Läppstift var kanske inte riktigt lika utmanande som högklackade skor hade varit, men det fick duga. I Annas kretsar hade kvinnligheten vissa förbehåll: den måste vara både billig och praktisk. Man måste vara bekväma skor för att cykla.

BETTAN, 46

Bettan "klär på" sig handväskan när hon lämnar hemmet, precis som hon gör med ytterkläderna. Handväskan, ett slags förlängning av hennes kroppsfunktioner, är förstås en praktisk anordning att medföra saker i.
Men samtidigt sänder den ut ett budskap om vem dess bärare är. Handväskan fungerar, för Bettan och för alla andra kvinnor, som ett slags varudeklaration om sin ägare.
Enligt den kulturella koden är en handväska en typiskt "kvinnlig" accessoar. Medan män har fickor på kläderna för plånböcker och annat, är kvinnors kläder vanligen mera kroppsnära. Om en kvinna förflyttar sig från sitt hem och behöver ha med sig några privata tillhörigheter, då är handväskan lösningen.
Förutom nycklar och pengar har kvinnan ofta, då hon vistas utanför hemmet, med sig redskap för att underhålla sin "kvinnlighet". Läppstift och kam, eller helst en hel necessär med smink.
En av handväskans (primära) funktioner är att innehålla detta bagage. Närhelst näsan är blank, mascaran rinner, läppstiftet fastnat på kaffekoppen och en vind saboterat frisyren kan en kvinna med handväska snabbt återställa sin "kvinnlighet". Hon kan reparera sprickorna i fasaden med de medförda redskapen och åter konstruera den bild av sig själv hon vill förmedla i det offentliga, bli den hon vill uppfattas som av andra.
Kvinnlighet är något en kvinna (eller man) konstruerar i en social situation då hon förutom subjekt också är objekt. Vid sidan av de högklackade skorna och kjolen - och kosmetikan, förstås - är handväskan det främsta hjälpmedlet för individen vid konstruktionen av kvinnlighet.
Men kvinnlighet i den meningen är inget Bettan reflekterar över. När hon lämnar sitt hem, som också är hennes arbetsplats, får hon chansen att tillfälligt lämna rollen som maka och mor. Bettan träder då in i en personlig (subjektiv) identitet som kvinna och en kollektiv identitet som kvinna bland andra kvinnor (objekt). Men hon beskriver det bara som att hon är "sig själv".
För Bettan är det en självklarhet att ha handväskan med sig när hon går ut. Annars skulle hon känna sig "naken". Hon älskar handväskor. Har 25 stycken i garderoben. Den stil hon tycker mest om på handväskorna beskriver hon som "damig", "elegant" eller "sportig". Jag tror det är så hela hon vill uppfattas av omgivningen.
När jag frågar om hon någon gång tappat bort sin handväska, glömt den eller fått den stulen, säger hon förskräckt:
"Aldrig! Jag lämnar den inte ur sikte. I den finns ju hela mitt liv."

CILLA, 22

Ett sätt att förstå hur kvinnligheten verkar och reproduceras är att närma sig förkroppsligandet hellre än kroppen, och processer snarare än tillstånd.

SAMMANFATTNING

Problemet är inte att en del kvinnor misslyckas med kvinnligheten. Problemet är att kvinnligheten misslyckas med att vara det ultimata målet för en kvinna.
Så länge kvinnor är ekonomiskt och känslomässigt beroende av männen är det inte konstigt att de klamrar sig fast vid strategier som fungerat förr. Samtidigt som en ny generation unga kvinnor nu i början på 2000-talet klär sig i kortare kjolar, högre klackar, kraftigare make-up än sina mödrar - och klamrar sig fast vid små, pimpinetta handväskor - finns risken att de återfaller till en passiv kvinnlighet vars främsta konsekvens är att framhäva männens överlägsenhet.
Frågan är om medvetenheten om detta spel med identiteter, …… är större nu i mediasamhället än i industrialiseringens framväxande borgerlighet. Idag kliver man i och ur
Konsumtionismen…..livsstilsklassen….
Makten ligger inte hos den som är bilden, utan hos den som äger den (Nina Björk).

Tanken på handväskan som enbart ett funktionellt redskap att bära med sig saker i är en förenkling som inte består vid en vetenskaplig granskning. Istället kan handväskan ofta fungera som en effektiv symbol för den dubbla "kvinnliga" identiteten; dels på ett kollektivt plan, och dels för en personlig positionering inom ramen för en etablerad ordning.

Lena Gerholm har visat hur maktspelet mellan män och kvinnor i muslimsk tradition äger rum i privatlivet. I västerländsk kultur försiggår en stor del av detta offentligt. Här pågår konstruktionen av kvinnlighet helt ogenerat för öppen ridå. …..Behag och begär….

Genom mitt empiriska material har jag fått inblick i hur den kroppsliga medvetenheten om subjekt och objekt, dvs det komplexa samspelet mellan den personliga upplevelsen och dess yttre villkor, kontinuerligt skapar och omskapar förväntade kulturella och sociala beteenden.
Det är det som är hemligheterna med handväskan.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

OTRYCKTA KÄLLOR

- Observationer:

i folkvimlet, på kaféer och i väskbutiker i Gävle och Stockholm.

- Intervjuer:

1. "Anna Olsson":

Kön: kvinna
Ålder: 78 år
Sysselsättning: pensionär
Födelseort: Leksand
Bostadsort: Farsta (Stockholm)
Datum: 021212
Tid för intervjun: ca 90 minuter
Intervjuare: Yvonne Nenander

2. "Bettan Karlsson":

Kön: kvinna
Ålder: 46 år
Sysselsättning: vårdare/hemarbetande
Födelseort: Stockholm
Bostadsort: Farsta (Stockholm)
Datum: 021110
Tid för intervjun: ca 120 minuter
Intervjuare: Yvonne Nenander

3. "Cilla Karlsson":

Kön: kvinna
Ålder: 22 år
Sysselsättning: högskolestuderande
Födelseort: Stockholm
Bostadsort: Farsta (Stockholm)
Datum: 021209
Tid för intervjun: ca 100 minuter
Intervjuare: Yvonne Nenander

TRYCKTA KÄLLOR

Allen, Carmel 1999. The handbag - to have and to hold.

Björk, Nina 1996. Under det rosa täcket. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Björk, Nina 1999. Sirenernas sång. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Bond, Cay 2002. Bordel de mode. Kläder som kultur och personligt uttryck. Stockholm: Eget förlag.

Bordo, Susan 1993. The Unbearable Weight. Feminism, Western Culture and the
Body. Berkeley/Los Angeles: University of California Press.

Bourdieu Pierre 1995 (1980). The Logic of Practice. Stanford: Stanford University Press.

Bowd, Emma 2002. A passion for handbags. London/New York: Ryland, Peters & Small.

Brownmiller, Susan 1986 (1984). Kvinnligt. Myten och verkligheten. Stockholm: Forum.

de Beauvoir, Simone 2002 (1949). Det andra könet. Stockholm: Norstedts Förlag.

Butler, Judith 1995. Gender Trouble. Feminism and the Subversion of Identity. New York/London.

Felski, Rita 1995. The Gender of Modernity. Cambridge/London.

Foster, Vanda 19NN. Bags and purses.

Gerholm, Lena (red) 1998. Behag och begär. Kulturella perspektiv på kroppens, intimitetens och sexualitetens transformationer. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

Giddens, Anthony 1993. Modernity and Self-Identity. Self and Society in the Late Modern Age. Cambridge: Cambridge Polity Press.

Jacobsson, Maja 1994. Kläder som språk och handling. Om unga kvinnors användning av klädseln som kommunikations- och identitetsskapande medel. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

Klein, Naomi 2000. No Logo.

Lewenhaupt, Lotta 19NN. Modeboken.

Nemy, Enid 1995. Leiber, Judith. The artful Handbag. New York: Harry N Abrams Incorporated.

Pagold, Susanne 1999. De långas sammansvärjning. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Steele, Valerie 19NN. Bags a Lexicon of Style.

Wilcox, Claire 1997. A century of bags. Icons of style in the 20th century. New Jersey: Chartwell Books.

Wolf, Naomi 1996 (1991). Skönhetsmyten. Hur föreställningar om skönhet används mot kvinnor. Stockholm: Natur och Kultur.

BILAGA

INTERVJUFRÅGOR

Hur är ditt förhållande till handväskor?

Vilken typ av handväska föredrar du?

När använder du handväska?

Använder du olika handväskor i olika situationer?

Minns du din första handväska?

Vem/vilka påverkade dig att välja just den?

Varifrån tror du influenserna till ditt val av handväskor kommer idag?

Vad kännetecknar en bra handväska?

Är kvalitén viktig? Designen och märket? Priset?

Är utseendet lika viktigt som funktionen?

Berätta om några favoriter genom åren!

Hur vill du beskriva den handväska du använder mest just nu? Vilket intryck på

omgivningen tror du den ger?

Kan en handväska sända ut olika signaler och budskap, och i så fall vilka?

Hur kan en handväska få dig att känna dig?

Vad har du med dig i din handväska?

Varför betraktas handväskan som en typiskt kvinnlig accessoar?

Kan en kvinna vara kvinnlig utan handväska?

Tillbaka!