Sagoberättare på modet

Almanackan är fulltecknad. På många bibliotek och möteslokaler i landet ser man fram emot att snart få lyssna till proffsberättaren Per Gustavsson. Sagor och muntligt berättande svarar mot grundläggande mänskliga behov, anser han. De återupprättar kontakten med våra rötter.

TEXT: YVONNE NENANDER

En knalle hade fått husrum hos en snäll bondmora. Han vaknade och var törstig på natten, och drack upp allt som fanns på ett fat på bordet. Han trodde det var sur mjölk. Men på morgonen ropade gumman:
"Herregud, det där du drack var ju minnet av mormor. Det var det sista hon hostade upp innan hon dog."
Publiken ojar sig och grinar illa när Per Gustavsson berättar, med instuckna frågor som för att få åhörarna med på noterna, och med gester och minspel. Han tycker särskilt mycket om det lite lätt anstötliga. Det är liksom allra mest kontaktskapande.
- Det bör finnas en stegring i berättelsen, ett slags överraskningsmoment, säger han när vi träffas i Stockholm i samband med ett framträdande han gör för Kulturhuvudstadsåret.
- Personligen gillar jag berättelser där rättvisan segrar och den förfördelade vinner. Berättandet har alltid varit ett medel för människor att sätta sig upp mot överheten. Att ge igen, åtminstone verbalt, för gamla oförrätter.
Forna tiders historier handlar ofta om bortbytingar, trollpackor, skogsrån, jättar och tomtar och andra övernaturliga ting som var helt accepterat i bondesamhället. Och det är allrahelst sådant Per Gustavsson blåser liv i igen för att brygga över det glapp som uppstått mellan oss nu levande (hur levande..?) och våra förfäder.
Oftast när han är bokad för ett berättarframträdande kallar han sig Mickel i Långhult. Som för att än mer tränga in i sin roll har han slängkappa och slokhatt och yttrar sig på ett gammaldags, klurigt och ibland ganska mustigt språk.
Förebilden till denne figur var den verklige Mickel i byn Långhult utanför småländska Ljungby. Under 1800-talets första hälft vandrade han mellan gårdarna, sålde spinnrockar och berättade historier. Mot slutet av sitt liv tecknade han ner några av dem i skrift.
- Det är dessa historier som jag nu berättar, säger Per Gustavsson, men jag har också luskat reda på andra sagor och sägner från förr i gamla böcker och ortsarkiv.
Det räcker inte att läsa en sägen tyst för sig själv, anser Per Gustavsson. Man måste höra den. När någon berättar en historia ger det så mycket mer.
Man lyssnar till en annans röst och får en extra dimension till berättelsen genom dennes tonläge, pauser och fraseringer. Möjligheten till frågor från dem som hör på kan också ge nya infallsvinklar. Denna unika och ömsesidiga kontakt mellan berättaren och åhöraren är oersättlig, anser Per Gustavsson.
En muntligt berättad historia blir aldrig exakt likadan från en gång till en annan. De är som teaterpjäser och musik. Man tränger in i dem och gör dem till sina.

Rädd för sin skräck
När Per Gustavsson var en liten grabb älskade han att lyssna då föräldrarna läste högt. En favorit var Hjalmar Bergmans "Fru Skräck", som handlar om när lille Lasse lämnas ensam hemma. Trots att han stänger både fönster och dörrar tar sig fru Skräck in i huset. Plötsligt vänder Lasse sig om och så står hon där.
- Men då är han inte rädd för fru Skräck längre, säger Per Gustavsson, för den som har sett fru Skräck i ögonen kan inte vara rädd.
- Den historien ville jag höra igen och igen. Den hjälpte mig att få syn på och uppleva min egen rädsla, för att sedan kunna lämna den bakom mig.
Det dröjde rätt länge innan Per Gustavsson lärde sig tala rent, och han fick gå till lästanten i skolan för att träna. Han blev bekant med sagogestalter som Robinson Cruse, Gulliver och Heidi. Det var skönt att ha en alternativ värld att drömma sig in i när de yttre kraven blev för tuffa.
- Mycket i min uppväxt gick ut på att vara väluppfostrad, läsa läxor och få bra betyg, säger han. Sagovärlden blev ett sätt att göra uppror mot det alltför präktiga och tillrättalagda.
- Jag har fortfarande en förkärlek för sägner om dråpliga, fula och lite äckliga saker. Det är kanske särskilt tacksamt när jag är ute och berättar för utvecklingsstörda. Mycket i deras liv går just ut på att vara så duktiga att klara av att passa färdtjänsten, knyta skorna och uppföra sig. De har sällan chansen att busa eller göra fel.
- Men när de lyssnar på mig får de en möjlighet att vistas litegrann i gränsområdet utanför rutinerna och det strikt schemalagda. De kan reagera och känna annorlunda. Äcklas, förfäras, kanske gråta eller skratta. Jag kan också göra erotiska anspelningar, jag är ute efter att spränga gränser.
- Ofta får man höra många härliga, spontana kommentarer. De utvecklingsstörda är inte lika hämmade som vi andra. Med dem får man vara bereddd på de oväntade infallen.

Präktig
Per Gustavsson är född och uppvuxen i Sundsvall, men kom som relativt nybakad bibliotekarie till Ljungby i Småland för ungefär 25 år sedan. Barnbibliotekarie.
- På 70-talet rådde en närmast överpedagogisk anda i samhället i allmänhet, och kanske i min bransch i synnerhet, säger Per Gustavsson. Den handlade om hur oerhört nyttigt det var att läsa böcker. Mitt i all välvilja var det ganska moraliskt och präktigt.
- Många barn hamnade utanför de läsandes sällskap. Jag märkte att när jag berättade historierna som fanns i böckerna för dem istället, då stannade också de upp, lyssnade och hänfördes.
Efterfrågan på att höra berättelser bara ökade, och snart gjorde karln inget annat på sin fritid än reste runt och berättade. Till slut måste Per Gustavsson välja. Han bestämde sig för att satsa på en karriär som professionell berättare, och som sådan har han rest land och rike runt i tio år nu. Almanackan är alltjämt fulltecknad.
Det viktigaste syftet med är att berätta är att underhålla sin publik, tycker Per Gustavsson. Att ha roligt och få tillfälle att skratta är nödvändigt, man får mod och styrka av det. Och det är ett sätt att, tillsammans med andra, faktiskt lära känna sig själv.
Det är framför allt gamla folksagor och sägner han för vidare. Traditionen med muntligt berättande har tunnats ut under 1900-talet då bondesamhället bytts till industrialism, folkomflyttningar till städerna gjort människor rotlösa, kärnfamiljen vittrat sönder och radio men framför allt TV ersatt vanligt socialt umgänge med passiv - och ensam - nöjeskonumtion.
Men nu vill vi höra sagorna igen. Medan vårt nya IT-samhälle över sin teknostress över oss, behöver vi som motvikt oaser där vi kan stanna upp, reflektera och fantisera, skapa egna inre bilder.
Bokförsäljningen har ökat betydligt i år. De nedåtgående trenden för läsningen har vänt. Många har upptäckt att med en bok i fickan kan man avgöra själv vad man vill underhålla sig med och vid vilken tidpunkt. Av samma skäl ökar intresset för det muntliga berättandet, anser Per Gustavsson.
Man orkar inte ständigt och jämt vara målinriktad, på helspänn eller redan på väg någon annanstans. Fastän det är så vi ofta beter oss. Robotartat, som efter förutbestämda rutter.
Men ibland måste man stanna upp och vänta på de överraskande tankarna och infallen. Och för att smörja fantasin behöver man då och då en berättelse, läsa eller lyssna till en saga.

Sveriges sagobygd
Per Gustavsson bor mitt i Sveriges s k sagobygd. Småland är klassisk mark för gamla sägner. Här har några av landets skickligaste sagoberättare bott som t ex Sven Cederström, han med Prins Hatt under jorden och Lilla Rosa, och Hulta Kajsa i Ryd.
Ja, detta var ett riktigt Klondyke för professor Gunnar Hyltén-Cavallius, folklivsforskningens fader, som gjorde sin stora sagoinventering för ca 150 år sedan i dessa trakter. Denne hade stor glädje också av prästgårdsdrängen och hemmansbrukaren Michael Jonasson Wallander i Långhult, liksom senare folklivsforskaren Bengt af Klintberg och så nu Per Gustavsson.
- De gamla folksagorna handlade ofta om det övernaturliga, säger Per Gustavsson. Det talades mycket om troll, oknytt, spöken och skogsrån. Sagornas symbolik är däremot, enligt vad jag kommit fram till, inte allmängiltig.
- Sagorna har haft olika betydelse för olika människor. Mycket berättades för att man ville ha något att skratta åt, och det behovet har vi förstås gemensamt med bondesamhällets människor.
- Jag upplever att det muntliga berättandet uppfyller grundläggande mänskliga önskningar - att skratta, förfäras och ge utlopp för alla möjliga känslor.
Skillnaden mellan att berätta för barn och vuxna är, säger Per Gustavsson, framför allt att barnen inte är så finkänsliga. Fängslar inte berättelsen, reser de sig bara och går.
Ett ambition han har när han reser till olika platser i Sverige är att knyta an till den lokala traditionen. Genom folkminnesarkiven, t ex på Nordiska muséet i Stockholm och lokala muséer ute i landet, har han hittat många guldkorn. Någon i den fackförening eller hembygdsförening som har inbjudet Per Gustavsson att berätta blir kanske inspirerad att fortsätta forska om sin hembygds historia, hur folk som levde där förr levde och tänkte.
- Människor idag är så rotlösa. Många kommer från glesbygden, eller från ett annat land, till en betongförort i en storstad. Då ser jag det som en viktig uppgift att väcka deras intresse för sin nya hembygd.
- Det är också roligt att upptäcka att människor på olika platser i världen berättar om samma saker. Tar jag historien om hur tuppen hamnade på kyrkspiran kan någon säga att man brukar berätta samma sak hemma i Turkiet.

Medeltiden inte så mörk
Just nu samlar Per Gustavsson på sig medeltida historier. Det ökade intresset för "den mörka medeltiden", som inte alls var särskilt mörk egentligen, noterar han med glädje. Den tidens berättelser var ofta knutna kring ett tema som involverade klassiska ingredienser: riddaren, hunden, falken, ormen och barnet.
Människor har inte bara behov av att lyssna till muntliga berättelser, hävdar Per Gustavsson. Vi behöver alla berätta själva också, lita till våra egna röster och ge uttryck både för egna och andras erfarenheter och upplevelser. Att bli lyssnad på är härligt, det innebär ju att andra är tysta och ger en sin samfällda uppmärksamhet.
- Jag ser det ökade intresset för muntligt berättande som ett sätt att uppvärdera vanligt folks kunnande, säger Per Gustavsson. Alla har något att berätta om. Har man svårt att komma ihåg något särskilt är barndomen, på gott och ont, ofta en riktig skattkammare.
I juni månad anordnas varje år en berättarfestival i Ljungby, den enda regelbundet återkommande i Norden, och Per Gustavsson är förstås eldsjälen bakom det hela. Senast medverkade bl a författarna Majgull Axelsson, Margareta Strömstedt och en lång rad folklorister, museifolk och lärare och förutom många spännande programpunkter anordnades berättarkurser på stan. Nästa år firar festivalen tioårsjubileum.
- Vi vill lyfta fram nästan bortglömda historier ur minnenas arkiv, säger Per Gustavsson, och intresset är enormt. Nu håller vi på att bygga upp ett sagomuseum i Ljungby.


Publicerad i Vår bostad 1998

En gång när Eva tvättat kläder, hade hon inget att hänga dem på. "Jag har en stång", sade Adam.
"Men den sitter bara fast i ena änden. Jag måste sätta fast den någonstans." "Jag har ett hål", sade Eva. (Ur boken "Midsommar", LL-förlaget.)

Tillbaka!