Vår svenska tomte är inte större än så här!

Den välbekante folklivsforskaren Ebbe Schön befinner sig på ständig resa mellan stad och landsbygd, mellan förr och nu och mellan tro och verklighet. Vi träffade denne vandrande institution i Västerdalarna för att tala om det nyvaknande intresset för folktron och om hans senaste bok, "Skepnader i skymningen".

Text: YVONNE NENANDER Foto: JOHANNA NENANDER

Det är en tidig höstdag i trakterna kring Evertsberg, ett stenkast från Vasaloppsspåret, vid en gammal fäbodvall som brukats sedan medeltiden och sannolikt tidigare än så. Vitskäggiga granar står tätt runt om de öde gårdstunen, varav endast några få numera befolkas av sommargäster.
Helt nyligen slog åskan ner och stack en av stugorna i brand. Bara en sotig skorstensmur och några förkolnade timmerstockar är kvar. Men de andra låga timmerstugorna, ladorna och fähusen bär ännu vittnesbörd om det fäbodbruk som nöden en gång krävde, bland annat här i fjälltrakterna kring Dalälven nära norska gränsen.
Tystnaden verkar först kompakt, men snart hörs naturens egen orkester ljuda över nejden. Ett vemod drar in från en uråldrig sagoskog och den mjuka, öppna ängsmarken svarar. Den spelande vinden träffar sinnena som en tröstande omfamning från den tid som var.
Här råder en förunderlig stämning av frid. Det är som om själva platsen bär på minnen av människorna som verkat här. Deras vardagliga slit för brödfödan, deras förhoppningar och drömmar är liksom ett med varje stock och stig, varje gräsvall och myrmark.
Och här är han i sitt rätta element, denne vandrande folkloreinstitution, omgiven av mäktiga granar med kronorna i himlen och orubbliga rötter långt under det mjuka ängsgräset. Ebbe Schön lutar sig mot en hundraårig stugvägg och njuter syremättade, lugna andetag.
- Vackert, eller hur? säger han. Det är som om ett känslomässigt behov blir tillfredsställt på en plats som den här, där nuet får möta det förflutna.
Ebbe Schön är mer eller mindre ständigt på resande fot, på en sorts evig föreläsarturné om vår ursvenska folktro, och vi har tur som får tag på honom här. Fast till de fäbodrika bygderna i Västerdalarna återkommer han för all del gärna.
Han växte själv upp på en riktig spökgård i mellersta Bohuslän, där det ständigt pratades om hur folk gick igen. Så fort skymningen föll på var det någon som berättade hårresande historier om döda som återvände, just till den plats där familjen bodde.
- Jag var väldigt rädd den första tiden, säger Ebbe Schön, men vande mig så småningom och började efter hand känna ett slags trygghet mitt i spökstämningen. Och varför inte? Om nu gångna tiders människor levde i min närhet så var det ju egentligen något mycket fint.
- Vi var inte ensamma, tänkte jag. Här fanns folk från tidigare generationer som inte var särskilt farliga, utan faktiskt verkade bry sig om oss. Det är klart att jag sedan dess satt värde på att leva inte bara i nuet, utan samtidigt i ett slags vidare och evigt pågående tidsflöde.
Han har ägnat sig åt folklivsforskning i hela sitt liv. Han har samlat på människors berättelser och vaskat guldkorn i folkminnesarkivet på Nordiska muséet i Stockholm, faktiskt det förnämsta i sitt slag i världen, där han själv var chef i många år.
Framför allt har Ebbe Schön gestaltat folktrons gamla sägner igen i nu 24 egna böcker, otaliga föredrag och omkring 1 000 olika radio- och TV-program. Ebbe Schön är den svenska folktrons frontfigur, lätt igenkänd på sitt vita hår och skägg och skinnplaggen i lager på lager.
Han skulle kunna vara ett sådant där väsen själv, en gestalt som stigit ur en boksida ur den egna bibliografin. En spännande docent i litteraturvetenskap är han onekligen. Han uppehåller sig gärna vid det övernaturliga och de döda som spökade och gick igen, till exempel.
- Men det är inte bara spöken och gengångare som är intressanta, säger Ebbe Schön, utan hela floran av väsen i den mytologi vi haft i Norden.
- Alla dessa väsen man levde sida vid sida med i det gamla bondesamhället, de är så spännande, färgstarka och ofta humoristiskt skildrade.
- Jämför man med de moderna berättelserna om övernaturliga fenomen inom New Age-rörelsen, som UFO:n till exempel, så är det bara föremål som visar sig och försvinner.
- Men den gamla folktron är rik och fullödig episk diktning! säger han förtjust.
- Ta trollen, som man trodde var bosatta i skogen och bergen, under stenblock och gravhögar. De hade ett eget språk för sådant de inte kunde eller vågade uttala, förvrängda ord som var klart präglade av människors dialekt på orten.
- Trollens och andra väsens "existens" tvingade fram ett beteende och ett språkbruk som annars inte hade utvecklats. Människors rädsla för det övernaturliga fick dem att hitta på kodord och omskrivningar, så att inget skulle gå på tok. Sa någon att det var dags att "kasta blåbär på storhunden" betydde det att han tänkte skjuta en björn.
- Likadant var det med trollen. De kallade en sax för "tvestjärt" för att slippa uttala namnet på något som var av stål. Allt som kunde förknippas med kristendomen var förenat med livsfara, så istället för Gud och kyrkan pratade trollen om "den store" och "den vita bjällerkon".
Trollen var inte alls bara ondskefulla varelser som stal ur matförråden, bytte sina ungar mot människobarn och bergtog folk. Det var ofta en persons eget uppträdande som avgjorde hur trollen skulle förhålla sig till honom eller henne. Näcken och den alltid närvarande djävulen var däremot alltid onda och dem måste man särskilt se upp med.
Men annars gick det att beveka både troll och andra väsen, om man bara kände till de rätta knepen. Man skyddade sig vanligen med föremål av stål, böner och besvärjelser och det kristna korstecknet.
I sin senaste bok, "Skepnader i skymningen", berättar Ebbe Schön om människors möten med folktrons väsen. Det är historier från olika landskap som avslöjar att näcken faktiskt var ordentligt påklädd, sjörået inte alltid hade fiskstjärt, älvorna saknade vingar och att tomten var gråklädd och ville ha julgåvor - annars dunkade han ilsket i väggen och ställde till ofog. Det är bara de senaste generationerna som tomten delar ut julklappar åt oss människor, så det är något ganska nytt.
- Faktum är att folktron ändå styr mycket av vårt tänkande och handlande än i dag och har haft långt större inflytande än både asatron och kristendomen, hävdar Ebbe Schön.
- Tomten är ett exempel på hur folktron lever kvar i vår föreställningsvärld. Tack vare konstnären Jenny Nyström är tomten förknippad framför allt med julen, men hans roll var annorlunda förr.
- Då fanns han varhelst människor verkade. På varje gård bodde en tomte som såg till att alla skötte sina sysslor, att djuren fick mat och grödorna växte. Det fanns tomtar till sjöss och vid gruvor, smedjor, sågar och kvarnar.
- Tomten var en liten, vresig men plikttrogen typ som för sin hjälpsamhet krävde en rätt blygsam belöning i form av gröt och lite annat gott från julbordet.
- Överallt där tomten fanns rådde flit, ordning och effektivitet, säger Ebbe Schön. Man brukar ju förklara vår nordiska skötsamhet med Luther, men jag tror nog att det är den gamle tomtens förtjänst.
Julen firades långt innan kristendomen kom till vårt land. Då var det en högtid för att fira ljusets återkomst när året vände, och för att försöka på makterna på sin sida inför det nya året. Själva ordet jul tror man betyder just "vändning" eller "festernas fest", som syftar på de midvinterblot man firade kring nyår.
Man drack rikligt med öl och åt ordentligt, för att smörja kråset kring jul var ett slags överflödets magi. Man trodde nämligen att det då skulle bli gott om mat det kommande året. Julnatten var laddad av övernaturliga krafter, då till och med djuren kunde tala.
Det s k hedniska julfirandet handlade mycket om att berusa sig och på så sätt komma i kontakt med de högre makterna. När kristendomen kom anpassade man bara de gamla riterna till den nya ordningen. I Gulatingslagen från tidig medeltid anbefalldes bara folket att dricka in julen till Guds ära istället.
Men julbrödet var ändå det viktigaste på bordet, och varje medlem av hushållet fick varsin så kallad julhög som bestod av olika sorters bröd. I julhögen kanske ingick en ostbit, ett stycke fläsk och andra läckerheter.
- Ofta fanns på julbordet en särskild hög som inte fick röras utan skulle stå "till skåde", säger Ebbe Schön.
- Allt som föll ner från bordet fick ligga kvar i halmen på golvet för att tas om hand av gårdstomten.
- Det hände också att man sparade ett bröd från julbordet till vårsådden och använde denna "såkaka" i utsädet. Man hoppades att växtkraften skulle överföras från det gamla året till det nya.
Spådomar kring julbordet förekom, och därifrån kommer seden med mandeln i gröten. Gröt betraktades som festmat. Den som råkade få mandeln i sitt grötfat skulle först bli gift under det nya året.
Vi människor har ett djupt behov av att tro på någonting som är större än vi själva, menar Ebbe Schön. Särskilt när vi står inför svåra utmaningar. Då gäller det att inte utmana ödet. Att ta rätt fot först över tröskeln, inte lägga nycklarna på bordet, vara på sin vakt vid fullmåne.
- Nog undviker jag att gå under stegar och visst spottar jag tre gånger om en svart katt går över vägen, bekänner Ebbe Schön.
- Som de flesta andra har jag ett rationellt jag som avfärdar allt det där, men också ett barnsligare jag som ibland tror på en osynlig, parallell verklighet. Det pågår hela tiden en växelverkan mellan de där två polerna, förnuft och känsla, inom mig.
Det nyvaknande intresset för folktron, inte minst bland barn och ungdomar med invandrarbakgrund, förklarar han med behovet av dramatik, spänning och att själv vara en del i ett större sammanhang.
De s k nyreligiösa riktningarna som florerar idag uttrycker ett behov att forma en personlig tro, men placerar ofta hoppet och makten om framtiden hos en guru utanför det egna jaget. Platt och skrämmande, tycker Ebbe Schön.
Den gamla folktron däremot var så självklart knuten till naturen. Den förmedlades muntligt och man fick i sig "med modersmjölken" att människan, precis som alla folktrons väsen, var en del av naturen. Människan var alltså en del i en helhet, och hon kunde också påverka utgången av olika händelser.
Det hade betydelse om man tog hänsyn till andra eller inte, med andra ord. Det man själv gjorde fick konsekvenser. Inte gick det att kasta ut skållhett vatten på marken utan vidare, då kunde man ju skada vättarna som höll till under jorden.
Nej, en varning först var ett måste: "Se upp där nere, se upp där nere!" och några stampningar i marken, så allt småfolk hann sätta sig i säkerhet. Sak samma om man behövde kissa i skogen.
Sägnerna om hur Britta flög till Blåkulla på en svart- och vitrandig ko, om näcken som lärde Per spela fiol och om Johanna som höll på att bli bortgift med vittra på fäbodvallen är några av de spännande berättelserna i Ebbe Schöns senaste bok, som förresten ingår i serien Stora skattkammaren.
- Sägner är mycket vanligare än sagor inom folktron, förklarar författaren, och de speglar också bättre dess innersta karaktär. Det vi kallar folksagor är längre och mera fantastiska berättelser med vaga tidsangivelser som "Det var en gång…" och "Östan om sol och västan om måne".
- Men en sägen anges däremot noggrant tid och plats för händelsen, säger Ebbe Schön, och utöver det ofta något slags bevis. Och det har förstås alla mina berättelser.

Publicerad i Hemmets Journal 2001

Tomten var en grå och ganska vresig typ som såg till att alla på gården fullgjorde sina plikter, och han var bara så här liten, berättar folklivsforskaren Ebbe Schön.

Tillbaka!