Tre män om manlighet

Vad tänker män egentligen om jämställdhet? Hur ser de på att kombinera karriär och familj, och vad lägger de själva in i begreppet manlighet? Vi diskuterade med tre spännande män av olika generationer inom den svenska kultureliten.

TEXT: YVONNE NENANDER FOTO: BOSSE KINNÅS, PIERRE MENS och ANETTE NANTELL

TA ANSVAR FÖR SITT LIV

En man och en kvinna är naturligtvis olika på många sätt till följd av sina olika kön, men jag har svårt att se problemen med det. Säger teaterdirektör Ozan Sunar, som istället ser de roller (!) vi spelar mot varandra i livets teater som oroande...

Som alltid har han många järn i elden, som om planerandet av höstens verksamhet vid Södra Teatern i Stockholm inte var nog. Där blir det blir musikal, "Into tho woods", Carl-Einar Häckner show, Strindbergs-festival och en rad spännande gästspel av orientaliska pop/rockgrupper vid nattklubben ReOrient. Direktör Ozan Sunar verkar nöjd.
Olikheterna män och kvinnor emellan applåderar han mest, nu när vi träffas för att diskutera män och manlighet,
och börjar litegrann från början med Adam och Eva.
- Men talar vi om manlighet och kvinnlighet har vi glidit över till något helt annat, säger han. Då är nämligen vi inne på de sociala konstruktioner som finns i varje samhälle.
Det handlar om de roller män och kvinnor har - eller förväntas ta på sig av en omgivning, ett kollektiv, som ställer vissa krav på den enskilde individen.
Ett sådant grupptryck kan kännas lätt absurt, åtminstone om formen småningom överskuggar innehållet. Detta slags sällskapslek, typ "mamma-pappa-barn" för vuxna, leder i vår tid också till att många familjer splittras. Inte för att det skulle vara "fel" på kvinnan eller mannen, utan kanske för att de sociala mönster vi har för att ordna våra liv ständigt möter nya utmaningar och ständigt måste omprövas.
Det s k manliga och kvinnliga handlar om könsroller, menar Ozan Sunar som själv är civilekonom men även lärd i filosofi och kulturellt bevandrad kosmopolit.
Det handlar alltså om utanpåverk, om roller män och kvinnor spelar upp för varandra. Och de kan ju skifta från en tid till en annan, och i samma stund variera mellan olika kulturella miljöer och samhällsklasser.
Så vad som är manligt respektive kvinnligt är inte precis entydigt. Och dessutom tämligen ointressant, tycker Ozan Sunar.
Med sitt turkiska ursprung har han tillträde till två olika sociala system. Han lärde sig tidigt att avläsa kulturella koder och fick därmed ett redskap att förstå och analysera hur människor beter sig mot varandra.
Han liknar social samvaro vid ett slags lek där de invigda kan turerna. Kan man inte de sociala umgängesreglerna hamnar man lätt i ett utanförskap.
- Men det där med utanpåverk, attityder och roller är egentligen inte så intressant, säger Ozan Sunar. Mycket mera spännande är människors egenskaper oavsett könstillhörighet.
Ändå är han mycket medveten om vad makt och maktlöshet kan göra med människor. Under 1900-talet då kvinnor alltmer tagit plats som mannens jämlike på arbetsmarknaden och männen efterfrågats för markservicen på hemmaplan, har "den vite medelklassmannen" fått dela med sig av den bestämmanderätt män haft över allas våra liv århundradena igenom.
- Alla de stora religionerna har varit uppbyggda kring starka patriarkala system, säger Ozan Sunar. När ett modernt tänkande, som jämställdhet mellan könen, utmanar dessa gamla och starka traditioner, är konflikter som handlar om makt oundvikliga.
- Visserligen har detta uråldriga patriarkat krackelerat i vår del av världen, men framåtskridande är ingen linjär resa. Risken finns alltid att vi kastas tillbaka, drabbas av en "backlash" som nu med sämre löner, högre arbetslöshet och mera våld mot kvinnor.
- Män faller tillbaka i ett maktbeteende, ofta baserat på könstillhörighet. Det är uppenbart kopplat till ekonomin: ju sämre levnadsvillkor, desto mer förekommer sexism - och rasism.
Ozan Sunar tycker att könskvotering i visst avseende är okej som ett politiskt instrument att fördela makt. Men det löser inte problemet med en del mäns attityder, menar han, tendensen att med historien "i ryggen" vilja utöva makt gentemot kvinnor.
- Det tycks handla om mannens skräck för kvinnan, säger han tankfullt.
Vi övergår till att prata om när pojkar blir vuxna män. Vad är det som gör skillnaden? Vi har inga initiationsriter längre, vilket finns kvar i primitivare samhällen. Äldre män (respektive kvinnor) berättar för ynglingen (den unga kvinnan) vad som förväntas i vuxenlivet.
- Nej, vi har praktiskt taget förlorat alla riter som skulle kunna omfatta det mesta mellan liv och död, säger Ozan Sunar. Men det är väl som vi förtjänar. Det går knappast att skapa några initiationsriter idag på konstgjord väg.
- Jag tror att en pojke blir man när han tar ansvar över sitt liv, när han inser att han själv får ta konsekvenserna av sitt handlande och inte projicerar dem på någon annan.
- Att ta ansvar över sitt liv innebär, för både kvinnor och män givetvis, att tvingas göra en massa personliga val som ibland kan vara smärtsamma. Det finns ingen annan väg.
- Men tyvärr är många lika beredda att tumma på sin egen övertygelse för att slippa obehag som att överlåta mycket personliga beslut på sin mamma, partner eller chef.
- Därför finns det väldigt många vuxna personer som fortfarande är pojkar.

Mannens skräck för kvinnan är klassisk, säger Ozan Sunar, tidigare sakkunnig på inrikesdepartementet och nu
bl a nyskapande chef på Södra Teatern i Stockholm.

ACCEPTERA SIG SJÄLV

- Jag tror inte det finns någon enda frisk man idag som vill ha en kuvad kvinna att trycka till, förnedra och bli uppassad av. Säger filmregissören Richard Hobert vars nya film "Ögat" är ett riktigt passionsdrama.

Historien handlar om en man (Samuel Fröler) och en kvinna (Lena Endre) som verkligen är passionerat förälskade i varandra. Men för honom räcker det ändå inte. Han vill ha bevis för hennes kärlek. Så han arrangerar sin egen död för att se vad hon ska ta sig till....
"Ögat" är den femte i Richard Hoberts filmsvit om de sju dödssynderna. Premiär i oktober. När vi träffas tar han paus i sitt hektiska manusskrivande; de bägge sista filmerna i serien ska filmas parallellt i början av nästa år, är det tänkt.
Richard Hobert träffar inte på
någon nedlåtande attityd gentemot kvinnor, varken i arbetssituationer eller privat, säger han. I hans kretsar är ömsesidig respekt en självklarhet.
- När man jobbar ihop, men särskilt i en kärleksrelation förstås, måste det vara balans mellan parterna så att bägge ger och tar.
- Annars blir det ett slags maktkamp där en befaller och den andre utför, och då går naturligtvis projektet snart överstyr.
Under vårt samtal om män och manlighet återkommer Richard Hobert med viss irritation till en särskild typ av män som inte nödvändigtvis är nedlåtande mot kvinnor, men som vill förstärka sin manliga identitet genom att ägna sig åt - jakt.
De ser den forne manlige urtidsjägaren i ett romantiskt skimmer, tycker han. Som ett slags nittiotalscowboys står de på pass i skogen för att nedlägga fyrbenta djur med väldigt stora och farliga skjutvapen.
- Det är något krampaktigt och räddhågset över dem som ägnar sig åt sådan vapenfetischism, säger Richard Hobert. Som om de måste hålla upp en schablonbild av en man framför sig.
Men om manlighet inte har att göra med den sortens urinstinkter, att bokstavligen jaga för brödfödan, vad är då manlighet? Behöver män inte vistas i sådana enkönade församlingar där de slipper förställa sig, kan mäta sig med varandra och rätt och slätt får tävla?
- Äsch, vårt samhälle ställer andra krav på oss, säger Richard Hobert. Jag tycker att manlighet först och främst är att våga vila i sig själv, att acceptera sig sådan man är på gott och ont.
- Det är manligt att ha kontakt med sitt känsloliv och då även med sin s k kvinnliga sida. Har man det inte, då kan man bli mycket sårbar.
Allting i livet är nämligen inte rationellt, linjärt och förutsägbart, resonerar Richard Hobert. Vi ställs alla inför överraskningar, prövningar och ibland personliga katastrofer. Särskilt i vår tid när vi ständigt konfronteras med frestelser, alternativa sätt att leva - och också skiljer oss och därmed byter liv då och då!
- Förr var livet utstakat och några personliga val var knappast möjliga. Nu har vi istället en massa komplicerade valsituationer. Det är klart att vi, både män och kvinnor, har hamnat i en ny extistentiell era. Vad är rätt och vad är fel?
Richard Hobert talar om att vår längtan efter lycka tillfredställs varje gång vi blir medvetna om att vi är dödliga, eller när vi är närvarande här och nu. Och det gäller förstås alla, oavsett kön.
Han menar att män börjat tala mera med varandra nu. De finner vägar att umgås både med varandra och med sina barn, de kan vara sociala utan att ha en kvinna med som en levande länk. Män över femtiofem kan ha problem med det.
Att poeter som Bruce Springsteen och Ulf Lundell blivit sådana idoler visar att någonting nytt har hänt med männen. Idrotten har fått konkurrens, det finns andra saker som förenar.
Män kan annat än att stå bredvid varandra och vråla om en fotboll. De kan umgås vid en fisketur, dela en naturupplevelse och ett eller annat fritidsprojekt.
Popen och rockmusiken har öppnat dörrarna till nya världar för generationer av män, hävdar Richard Hobert. Den närbesläktade filmen är ett annat känslomedium som utvecklat männens själsliv, säger han. Visst finns lusten att tävla, men män är inte så enkelspåriga. De kan annat också.
Talet om att bara kvinnor ägnar sig åt kultur är osanning, säger han. Kvinnor läser mer skönlitteratur och ser mera teater för att de är mer språkligt begåvade, anser han. Inte för att de på något sätt är kulturellt/själsligt högre stående. Män lyssnar till musik och ser film i högre grad istället.
- Det finns självklart biologiska skillnader mellan könen som t ex att män och kvinnor tänker olika, fastnar för olika kulturella uttrycksmedel och till och med uttrycker sig själva på olika sätt när vi talar med varandra.
- Men att kvinnor saknar "svar" från män och hellre lever ensamma som en del påstår, det tycker jag är konstigt. Män har ett lika utvecklat känslo- och själsliv som kvinnor, även om kvinnor har ett visst försprång i att hantera det naturligt. Det där kan vara en generationsfråga.
- Däremot kommunicerar män och kvinnor inte riktigt på samma sätt. Gjorde vi det, skulle kanske det som är spännande och som attraherar inte heller finnas.
- Män är ofta resultatinriktade, medan kvinnor istället är mer processorienterade. Det är ju utmärkt att vi kompletterar varandra på det viset.
- Men många kvinnor förstår inte att värdesätta skillnaderna. Istället kan de hålla på med ett evigt förändringsarbete av mannen. De är t ex ofta dåliga på att utnyttja mannens leklusta och förmåga att bevara pojken inom sig.
Richard Hobert tror inte att män är rädda för starka kvinnor, utan för maktfullkomliga människor oberoende av kön. Den diskriminering mot kvinnor som trots allt finns på arbetsmarknaden tror han dör ut med de gamla stofilerna i näringslivets styrelserum, och när folk får vetskap om orimligheten i att kvinnor får sämre pensionspoäng och sämre karriärmöjligheter när de är barnlediga och sedan jobbar deltid.
Att vara engagerad i sina barn är något Richard Hobert håller högt. Dagens pappor är mera delaktiga i barnens uppväxt, och själv ser han i sin dotter också en oskattbar möjlighet att återfinna egna barndomsminnen:
- Barn har en oerhörd betydelse för ens egen utveckling, om man bara tar chansen.

Richard Hobert, filmregissören bakom bl a "Spring för livet" och den nya filmen "Ögat", talar om vikten av att ha balans mellan det manliga och kvinnliga inom sig.

BLI AV MED SIN SJÄLVÖMKAN

En man blir till och identifieras av andra. Som t ex en son, bror, älskare, (självömkande) make eller far. Vi får ett mycket personligt möte med en försummad son, som just därför tycker det är manligt att vara en bra pappa.
Konstnären, filmare och författaren Carl Johan De Geer hade en period då han sysslade med manlig självömkan.

Alltså inte bara sin egen, utan alla mäns fallenhet för att ömka sig och tycka synd om sig själva. I Aftonbladet skrev han:
- If you ca´nt beat them, join them. Du man på 1900-talet har drabbats av din tids vanligaste känsla - självömkan. Manlig självömkan är en dominerande kraft, en total upplevelse. Manlig självömkan är det centrala i många kulturfestivaler, musikaliska konserter och teaterstycken.
- Manlig självömkan dyrkas - helt omedvetet förstås, de inblandade tror att det är fråga om något annat. Manlig självömkan är vad religion och krig var för medeltiden.
Någon sanning ligger det väl i det där, och någon personlig insikt från Carl Johan De Geers sida om att även han understundom hängett sig åt denna inåtvända verksamhet.
Fast mest lutar det nog åt att inlägget var ett satiriskt sådant i en samhällsdebatt med vissa övertoner. Trots (eller kanske på grund av) att det var en konstnären mycket närstående person som fick upp korpgluggarna på honom. Han hade inte ens märkt av att han led av åkomman....
Annars är han för jämställdhet och mår illa av alla slags maktstridigheter, inte minst dem mellan män och kvinnor. Förr undvek han helst konflikter alldeles, men har med åren (blir 60 i år!) blivit bättre på att medverka till konstruktiva lösningar. Han är t ex god vän med de flesta av sina ex-hustrur vilket han tycker, halvt på skämt, säger en del.
Talar man med Carl Johan De Geer om manlighet går det bara inte att komma förbi hans egen komplicerade relation till sin far diplomaten, som i praktiken övergav sina barn medan han verkade i fjärran länder. Barnen uppfostrades av tjänstefolk i stärkta förkläden, medan modern låg opasslig i migrän och faktiskt var "en smula knäpp".
- Mitt generationsuppror gjorde pappa vansinnig, säger Carl Johan De Geer. Han avskydde min konst, mina böcker, hela mitt sätt att behandla tillvaron.
- Han avskydde min klassresa. Den gick spikrakt neråt, som han såg på saken. Jag var uppvuxen i slottsmiljö med tjänstefolk omkring mig; jag blev en fattig konstnär som bodde i en liten rivningslägenhet utan värme.
- Och jag vågade aldrig fråga honom hur han kunnat lämna oss tre barn hos mamma som var så tokig. Varken som pojke eller som vuxen man kom jag min egen far riktigt nära. Vi pratade aldrig med varandra.
Relationen till pappan går som ett smärtsamt tema genom Carl Johan De Geers liv och konstnärsskap. Kanske försöker han "laga" pappa-son-förhållandet i umgänget med sin egen son Ernst? I alla fall är han en engagerad och närvarande pappa, det är säkert.
I barnboken "Örnis bilar", en av de mest populära småbarnsböckerna på senare år, skriver Carl Johan De Geer om den lille grabben Örni som får katastroflarm och ordnar upp allt möjligt. Som ingenting manövrerar han brandbilar, lyftkranar och bärgningsbilar.
Det är rörande. När pojken får förtroendet och förstår att han behövs kan han, ja bara han, ställa tillrätta det som de vuxna trasslat till.

Carl Johan De Geer är konstnären vars förhållande till sin far var komplicerat. Själv sköter han gärna marktjänsten hemma, står vid spisen och göder barn.

Tillbaka!