Vänskap gör livet lättare

Tommy Körberg och Clas Malmberg hittade varann på jobbet. Åsa Ekelund och Gunnel Lekarewicz är bästa vänner sedan småbarnsåren.
Att vara vänner för livet är inte bara ett talesätt. Riktig vänskap skyddar faktiskt mot sjukdom och får oss att leva längre.

Text: YVONNE NENANDER Foto: JOCKE BERGLUND

För ett tiotal år sedan träffades sångaren Tommy Körberg och skådespelaren Claes Malmberg träffades i jobbet. Sedan dess är de bästa vänner. Det var som en igenkänning, förklarar de, som om de känt varandra i ett tidigare liv.
Bägge skulle medverka i föreställningen "Les Miserables" på Cirkus i Stockholm. De hade inte träffats tidigare. Både Claes och Tommy tror att de betraktades som ganska temperamentsfulla herrar av kollegorna, som väl snarast befarade att de två skulle få svårt att dra jämt.
- Men det blev tvärtom, säger Claes.
- Vi upptäckte att vi kunde prata om allt, säger Tommy. Det var fantastiskt.
- Det hjälpte nog till att det vi jobbade med inte precis var någon komedi. För att tränga in i karaktärerna behövde vi diskutera en hel del om komplicerade saker. Jag såg egenskaper hos Claes som jag tyckte mycket om.
- Detsamma, säger Claes. Jag mötte människan bakom begreppet "sångaren Tommy Körberg". Det är något mycket, mycket större.
- Men jag kan inte beskriva honom. Varje försök skulle bli alltför futtigt. Tommy är lika sammansatt och motsägelsefull som de flesta andra.
- Ja, alla människor har ju så många olika sidor…. säger Tommy.
- …. och situationerna man befinner sig i växlar, säger Claes.
- Mellan oss finns ett slags ordlös, ömsesidig förståelse som går på djupet. Allt det ytliga är oväsentligt. Det känns som en självklarhet att vi känt varandra i ett tidigare liv.

Att det handlar om personkemi eller lika värderingar förnekar de visserligen inte, även om de här grabbarna föredrar att fundera i vidare perspektiv.
Båda ömmar för rättvisa och solidaritet. Politiskt står de till vänster. När det gäller grundläggande värderingar och livsåskådning tänker de på samma sätt.
- Jag har alltid varit en sökare och intresserad av politik, säger Claes, men ingen politisk ideologi omfattar allt. Man kan ha en demokratisk människosyn och en grupp människor kan ha en gemensam strävan att dela resurserna efter behov.
- Privat är ingenting enkelt, man bryter upp ur relationer och bildar kanske ny familj. Man försöker göra allt annorlunda men finner att man upprepar samma mönster, Klart man undrar varför, vem man är och vad det var man ville egentligen, säger Tommy.
- Som artist blir man dessutom ständigt bedömd av andra. Det gäller att stå pall, skapa distans till andras bild av sig själv. Jag tror det enda raka är att försöka nå verklig självkännedom. Så att man själv vet vem man är och kan skita i vad andra än säger.
- Då sätter man å andra sidan verkligen värde på riktig vänskap. Man inser hur torftigt livet vore utan vänner.

För Tommy är det en vanlig avkoppling att slänga sig framför TV:n. Han "spolar rent", ser vad kollegor gör i andra kanaler och andra länder. Han åker ensam ut till lantstället ibland för att ladda upp. Närmast sjunger han i "Chess" igen, på Cirkus.
Han söker ensamheten också för att få distans till allt och alla, hitta sitt sanna jag. Han går i terapi. Nära vänskap är en ynnest, tycker han. Ovärderligt.
Fastän Claes och Tommy inte hinner ses så väldigt ofta numera känns det, när de väl träffas, som om de inte varit skilda åt alls. En annan mycket god vän är skådespelaren Kjell Bergqvist, och nu blir det plötsligt tal om när de ska kunna träffas alla de här tre killarna med fruar, barn och hela konkarongen.
Tommy har en 24-årig son och en liten på fem och ett halvt år. Claes har fyra barn mellan 19 och två och ett halvt. Visst blir det snärjigt att hinna med både barn och familjeliv, karriär och socialt umgänge.
Claes skojar om att det är skönt emellanåt att, som han gör för tillfället med Triple and Touch, turnera runt om i landet. Så har han fritidshuset i Skåne att ta sin tillflykt till, påpekar Tommy, men möjligheten att vara där ensam särskilt ofta verkar mest teoretisk.
- Huvudsaken är att man hinner landa någonstans i sig själv, säger Claes. Mitt sätt är att meditera, jag gör det varje morgon och kväll. Det är en stund av absolut koncentration, man för ett slags samtal mellan känslorna och intellektet. Det är ett sätt att försöka förstå sig själv och omvärlden.
- Det finns så mycket spel och glättighet, säger han, så många flyktvägar och livslögner. Sprit, sex, TV, mat och allt möjligt annat som egentligen inte betyder någonting.

Vår kultur präglas också av en övertro på tvåsamheten, på att svaren på alla ens drömmar ska uppenbaras genom kärleksrelationen till en annan människa.
- Det är omöjligt att kvinnan eller mannen i ens liv ska kunna motsvara alla ens behov, säger Claes Malmberg. Tror man det har man orealistiska förväntningar, helt enkelt.
- Frågan är om inte erotik krånglar till vänskapen, funderar Tommy Körberg.
- Umgänget kanske är mera kravlöst mellan vänner, säger Tommy. Claes och jag har aldrig känt något behov av uträtta något konkret tillsammans, hålla på med något projekt. Varken att spika på någon veranda, gå en golfrunda eller göra något speciellt när vi träffas.
- Vi snackar lite. Går kanske ut och käkar en bit. Och vi har jävligt roligt ihop.

Åsa och Gunnel: När livet varit som svårast har vi haft ett otroligt stöd av varandra

Åsa och Gunnel är bästa väninnor. De lärde känna varandra redan i sandlådan. Fastän åren gått och de nu har halvvuxna barn, står de varandra närmre än någonsin.

TEXT: YVONNE NENANDER FOTO: JOCKE BERGLUND

Det var på slutet av 1950-talet och jämte Vällingby representerade Farsta en helt ny livsstil. Här i den nya tidens förort med moderna bostäder, eget affärscentrum och tunnelbana till Stockholms city växte Gunnel och Åsa upp.
- Vi bodde två portar från varandra, säger Gunnel. Det kryllade av barn och vi var alltid ute och lekte. Alla ungar var tillsammans, pojkar och flickor i olika åldrar.
- Vi hoppade långrep, kastade boll, cyklade och åkte tefat, skridskor och skidor över sjön till Ågesta gård på picknick. Det var full fart jämt. Mammorna var hemma på den tiden. När vi var på gården stack de bara ut huvudet genom fönstret och ropade när maten var klar.
- Ja, det var en trygg värld, säger Åsa. Alla man kände hade det likadant, det var en homogen miljö.
- Din mamma började jobba i parkleken sedan, säger Gunnel. Det var så bra att veta var man hade henne. Min mamma var duktig på att baka bullar minns jag, innan hon började slita för hemtjänsten.
Åsa, som är ett år äldre än Gunnel, gick på Calle Flygares teaterskola året efter grundskolan. Sedan började hon i Gubbängens gymnasium och hamnade i samma klass som Gunnel. Det var då de började umgås på allvar.
- Vi halkade efter på skrivmaskinskursen, säger Gunnel. Som vi kämpade!
- Det var mycket roligare att dricka kaffe och äta kokosbollar på gubbängsfiket, säger Åsa. Kommer du ihåg vad jukeboxen gick varm?
- Javisst, säger Gunnel. Vilka drömmar vi hade! Vi drog runt i Farsta centrum och valde ut möbler och porslin som vi skulle ha i våra egna hem sedan. På NK-fiket satt vi ofta och längtade efter vuxenlivet.
- En sommar reste du till Italien på semester i flera veckor och jag trodde jag skulle bli tokig, säger Åsa. Det var urtrist utan dig.
Åsa flyttade hemifrån först. Till egen lya på Blekingegatan, fem trappor upp utan hiss med dusch i källaren. Hon pluggade ekonomi på universitetet, gick på Berghs reklamskola på kvällarna, läste franska och jobbade extra. Pengarna räckte bara till knäckebröd och morötter. Det var en intensiv, härlig tid.
Gunnel hamnade också i lägenhet på Söder och började jobba på Hotel Sheraton. Hon var telefonist, receptionist och till sist portier. Hon träffade sin man på jobbet. Åsa hittade sin på reklambyrån där hon arbetade.
Tjejerna gifte sig och bildade familj samtidigt i 20-årsåldern. Bägge har nu tre halvvuxna barn. Men eftersom Åsa bosatte sig norr om Stockholm och Gunnel bor kvar i de gamla hemtrakterna söder om Söder, har det inte varit praktiskt möjligt att träffas så ofta. Men det har inte heller varit så viktigt att umgås familjevis.
- Vi ringer varandra, säger Gunnel. Vi pratar i telefon flera gånger i veckan. När livet varit som svårast har vi haft ett otroligt stöd av varandra.
Gunnels yngste son blev sjuk vid tio månaders ålder och fick en allvarlig hjärnskada. Han kan varken gå eller tala. Han är rullstolsburen, infektionskänslig, medicinerar mot kramper och behöver hjälp och tillsyn dygnet runt. Rickard är 18 år idag och tung att sköta ensam.
Just nu går han på särskolegymnasium några timmar varje dag. Gunnel har dragit ett jättelass för att få rätt diagnos, vård, omsorg, bidrag, hjälpmedel och avlastning. Själv har hon knappast kunnat ta ett fast jobb utanför hemmet under alla år.
För Åsas familj kom katastrofen när hennes man fick en svår cancersjukdom. När han dog var yngste sonen bara åtta månader. Det var fasansfullt att se honom lida så, berättar Åsa. Familjeidyllen i villaförorten slogs i spillror från den ena dagen till den andra.
Sedan har Åsa kämpat på som ensamförsörjare till sina tre barn, efter att ha pluggat in behörighet som lärare, i en kaotisk skolvärld i Stockholms norra förorter. Nu är hon egenföretagare i PR-branschen.
- Åsa är ju ensamstående och min man jobbar ofta sena kvällar, säger Gunnel. Det är skönt att kunna ringa en annan vuxen människa som förstår ens tankar och känslor.
På det viset är det tur att bägge har genomgått sorg och elände på varsitt håll.
_ men vi skrattar mycket också, säger Åsa. Vi gillar att komma ut och se folk, vi går på utställningar och käkar lunch ihop.
Trots gemensam bakgrund och liknande familjesituation tycker inte Gunnel och Åsa lika om allting. Men de respekterar varandra och har aldrig varit osams. För ett par år sedan skaffade de hund, samtidigt. Var det en tillfällighet?
- Vi gick i alla fall tillväga helt olika, berättar Gunnel. Jag hade tänkt ut noga vilken ras jag ville ha, en engelsk blodhund, och fick spåra upp ett par bra föräldrar först. Det tog sin tid innan en ny kull valpar var på gång, innan Pirat föddes och vi fick hem honom.
- Åsa, däremot, hon impulsköpte sin pudel. Hon hälsade på hos någon, vars tik råkade ha väldigt söta valpar. Det är så typiskt henne!


Åsa Ekelund, 46, och Gunnel Lekarewicz, 45, är bästa väninnor. Här på promenad med Gunnels blodhund Pirat.

Professorn: Vänskap är ett primärt behov

Goda vänner är bra att ha, särskilt i svåra situationer. Vänskap skyddar mot sjukdomar och hälsoproblem - till och med mot för tidig död.

Text: YVONNE NENANDER

Det är naturligtvis svårt att forska om vänskap i största allmänhet. Men hur människor som hamnar i kris, som t ex vid svår sjukdom, klarar av situationen vet man en hel del om.
På Karolinska Institutet i Stockholm arbetar professor Töres Theorell, som också är chef för Institutet för Psykosocial Medicin (IPM). Där har man bl a undersökt en grupp HIV-smittade blödarsjuka.
- Prognosen var naturligtvis lika för alla i gruppen, säger Töres Theorell, men hos dem med ett starkt socialt nätverk konstaterade vi att försämringen gick betydligt långsammare.
- Man kan nog säga att vänskap med andra människor är ett primärt, nästan biologiskt behov. Vi behöver alla bli bekräftade och sedda.
- Men minst lika viktigt, när man pratar förtroligt med någon, är att man då får den andres perspektiv och därmed kan förstå sig själv och sina egna reaktioner på ett annat sätt.
- Har man sin situation förankrad hos någon annan känner man sig tryggare. Då är det också lättare att bära olika slags problem.

Det finns också undersökningar som visar - och framför allt gäller det män - att ensamhet och isolering kan leda till en för tidig död. De med nära vänskapsrelationer lever i allmänhet längre än de som är helt ensamma.
Vänner är bra som socialt stöd när man mår dåligt. Men också när livet leker, förstås. Professor Theorell kan berätta om medicinska belägg som bevisar det.
- Man vet att människor som ofta är glada har mindre stressreaktioner och lägre blodtryck än andra, säger han. Och människor som ägnar sig åt kulturella intressen lever längre, det framgår bl a av Statistiska Centralbyråns ständigt återkommande befolkningsundersökning.
Ofta hör man talas om människor som bara har några få riktigt nära vänner, att man kan "räkna dem på ena handens fingrar". Sanningen är att det är helt normalt. Utöver de egna familjemedlemmarna har man har vanligen många fler ytligt bekanta, arbetskamrater, grannar och människor man känner igen. Men de nära vännerna är få.

Under ett långt liv kan personerna i den närmaste vänkretsen skifta. Det är inte så konstigt om man utvecklas åt olika håll och så småningom inte har så mycket gemensamt längre. Istället träffar man kanske en ny själsfrände. Att få nya vänner är nämligen aldrig för sent.
Däremot kan man inte begära vänskap av någon annan. Precis som kärleken är vänskapen en sällsynt gåva. Man kan hysa sympati för någon, men inte bestämma över den andres känslor. Det är därför ganska fantastiskt när ömsesidig vänskap uppstår.
Men om samvaro med nära vänner är det bästa t ex när man mår dåligt och man inte har några, vad kan man då göra? Doktorn kan ju inte skriva ut vänner på recept.
- Visserligen inte, säger professor Töres Theorell, men sjukvården kan göra mycket mera för att stimulera till sociala kontakter och vänskap.
- För dem med kroniska sjukdomar kan patientföreningar vara jätteviktiga. För några år sedan gjorde vi en undersökning om rehabilitering efter hjärtsjukdom, där några av patienterna träffades i grupp en tid efteråt för att få prata och stödja varandra. Flera anhöriga var också med.
- Andra försökte tillfriskna utan samtalsgrupp, men de klarade sig sämre. Det var fullt mätbart. Med andra ord tycks nära relationer vara lika viktiga för att förebygga som att tillfriskna från ohälsa.

Det är orealistiskt att ens partner, hustrun eller maken, ska uppfylla alla ens behov, anser professor Töres Theorell. Oavsett om man har en livskamrat eller inte behöver man vänner. Forskningen ger också stöd åt den tesen.
- Somliga klagar på svårigheterna att träffa nya människor, att vi t ex saknar den avspända kafékultur som finns i varmare länder. Men vi har ju vårt föreningsliv. Tänk på alla studiecirklar man kan gå i.
- Det finns massor av exempel på vänner som träffats i en kör eller på språkkurs, och för många består en del av umgänget att gå på en utställning eller gympa tillsammans.

Sagt om vänskap

Vänskap är ett ömsesidigt förhållande mellan två självständiga individer, en gemensam resa, som kan börja redan i barndomen och fortsätta som en lång serie möten.
Någon har sagt att om äktenskapet är som två själar i en kropp, är vänskapen som två kroppar i en själ. Att erotik komplicerar vänskapen hävdade redan Konfucius, och Aristoteles gjorde i det antika Greklandskillnad på vänskap av nytta, njutning och vänskap av moralisk karaktär. Det senare var förstås den ensa "sanna" vänskapen.
I vår kultur verkar vänskapen inte vara lika högt värderad som familjelivet, ibland uppfattas den till och med som ett hot mot detsamma. Kanske för att vänskap och förälskelse till viss del är så lika.
Den italienske socialogiprofessorn Francesco Alberoni som skrivit om kärlek, förälskelse och vänskap säger: "Vänskap är ett nätverk av möten och varje möte är en bekräftelse. Vänskap är att ständigt lära känna varandra på djupet." Och den amerikanska psykoterapeuten Lilian B Rubin säger att vi "genom att spegla oss i vännernas tillgivenhet förankrar vi vår självbild, bekräftar vår identitet."
Men det finns viktiga skillnader mellan vänskap och kärlek. Vänskapen saknar den erotiska dimension som förälskelsen och kärleken har. Om sexuella känslor infinner sig mellan två vänner, övergår vänskapen till något annat. "Man är inte en kvinnas vän om man är tänkbar som hennes älskare", som författaren Honore Balzac uttryckte det.
Till sist ett klokt råd: Bästa sättet att få en vän, det är att vara en.

Publicerad i Expressen Söndagsmagasinet 2001

Tillbaka!