Time out från Dramaten

Efter 30 framgångsrika år inom teater, film och tv tar Krister Henriksson en paus från Dramaten. Nu är han aktuell i ännu en stor roll som älskaren i Liv Ullmans "Trolösa", som har premiär i mitten av september.

TEXT: YVONNE NENANDER

Han lyssnar. Ställer motfrågor och funderar. Säkert skulle han kunna skrämmas med sin skärpa, men att manifestera makt är inte hans mål. Han väntar in sin motpart i ett samtal. Han vill ha dialog, ett givande och tagande.
Det är ganska behagligt att umgås med Krister Henriksson. Han är precis så trevlig, chosefri och oförställd som teaterfolk, kritiker och journalister brukar säga.
- Du vet, jag har ju jobbat så oerhört mycket och som skådespelare lever man heller aldrig något vanligt svenssonliv, säger han och verkar uppriktigt intresserad av hur ett nio-till-fem-jobb kunde ha varit.
- Skådespelare lämnar ju hemmet för att gå och jobba vid fem när de flesta slutar sitt dagsverke, säger han. Att kunna sitta med en kaffekopp framför tv:n på kvällen framstår som något alldeles fantastiskt för mig. Nästan som en religiös händelse.
För fiskarsonen från Grisslehamn väckte pappans intuitiva fiskelycka ett sinne för magi och närheten till havet en längtan att nå över till något okänt och spännande där på andra sidan.
Fantasin fick näring. Det var utan tvekan ett kreativt jobb han skulle ha. Och han älskar sitt yrke. Ändå är det ingen motsägelse när han säger:
- Det känns som om det är mycket jag missat.
Nu har han tagit time out från teatern. Sedan förra hösten är han tjänstledig från Dramaten och vet inte själv när han ska börja igen.
- När man spelar teater och det fungerar som bäst, förklarar han, då går man på ett slags övervarv. Det är som att gå till ett kärleksmöte. Man ska vilja rusa dit.
- Men när man kommer på sig själv med att promenera i sakta mak till kvällens föreställning, ja liksom lunka iväg, då är det dags att fundera över om man ska ta en paus. Nu vill jag vänta tills jag längtar dit igen.
Det glittrar till i de havsgröna ögonen och ett skratt, ett blixtsnabbt och bubblande, kommer farande genom honom. Det händer förresten rätt ofta med den här killen i t-tröja, kavaj och några dagars skäggstubb att ett dråpligt och komiskt infall plötsligt liksom överrumplar honom.
Det är en intelligent humor, en sådan som belyser allvaret från ett annat och inte sällan självironiskt håll.
Krister Henriksson försöker annars på det stora hela inrätta tillvaron efter mottot att man ibland måste ge upp sitt liv för att vinna det. Redan Markusevangeliet berättar om detta att våga ta risken att förlora det man står mitt uppe i. Att våga börja om kan i själva verket vara den enda möjligheten att komma vidare, gå in på ett annat spår och vinna något annat.
Och det fungerar för honom, till exempel rent yrkesmässigt. Knappt hade han väl knappt lagt av sig Cyrano de Bergerac-näsan och stängt dörren till logen på Kungliga Dramatiska Teatern, förrän han blev erbjuden älskarrollen i Liv Ullmans storfilm "Trolösa" efter Ingmar Bergmans manus.
Filmroller kunde han nämligen tänka sig att ta under teaterfastan, och för tv har han nyligen gjort den otäcke kommunalpampen i "Labyrinten" som gick i början av året och serien "Anderssons älskarinna".
"Trolösa" var ett erbjudande svårt att motstå. Det är Bergman när han är som bäst, har det sagts. Krister Henriksson som hans uttolkare är lysande.
Denna skilsmässorysare är såld till ett 70-tal länder, de flesta bara på manuskriptet. Filmen är en världshändelse, men historien är svartare än exempelvis "Scener ur ett äktenskap" och "Den goda viljan".
Det är ett slags uppgörelse med Ingmar Bergmans eget skuldtyngda förflutna, som dock regissören Liv Ullman har lättat upp med sin mera förlåtande syn på kärleken.
Krister Henriksson spelar med stor närvaro och professionalism älskaren, en regissör som möter ödet i en skådespelerska. Lena Endre, som spelar skådespelerskan, är i bild nästan hela tiden. Det var Lena Endre som äntligen förlöste denna historia Ingmar Bergman gått och burit på i många år men inte kunnat skriva.
- Lena och jag har ju blivit ett slags kärlekspar i svensk film, säger Krister Henriksson. Vi gjorde "Juloratoriet" tillsammans och "Sanna ögonblick" för ett par år sedan.
- Hon är en intelligent och duktig skådespelerska, en jättebra kompis som ofta ser saker på samma sätt som jag. Vi är litegrann som syskonsjälar.
Vi talar om det triangeldrama filmen beskriver mellan kvinnan och hennes två rivaler, den äkta mannen och älskaren. Det handlar om passion och svek. Inte bara mot den lilla dottern, som förstås får betala ett högt pris vid föräldrarnas skilsmässa.
- De vuxna får också betala ett pris, säger Krister Henriksson. Alla inblandade drabbas.
- Det är mycket som vaknar till liv när man arbetar med en sådan historia. Många känslor man förträngt ur sitt eget liv. Man ser saker och ting i ett annat perspektiv när man blir äldre.
- Det är också lätt att "glömma" barnen i den dramatik som en skilsmässa innebär just när man står mitt uppe i den.

Hans egna döttrar, Stina och Jenny, är vuxna nu, men som alla föräldrar som separerat tänker Krister Henriksson tillbaka på skilsmässan med viss vånda.
- Det är så mycket man ska göra samtidigt när man är ung, säger han, och det är inte konstigt att allt inte fungerar som man tänkt sig. Man vill bilda familj, försöka göra något slags karriär och förverkliga sig själv på en gång. Det är tufft.
- Då är det rena lyxen att bli förälder lite senare, när man hunnit etablera sig en smula på olika områden.
Idag är Krister 54 år. Bor i Stockholms innerstad och i hus i skärgården tillsammans med skådespelarhustrun Cecilia och tioårige sonen Tobias. Pojken har sett betydligt mera av sin pappa än vad flickorna gjorde som små.
Att vara vid teatern innebär att man får en så motvalls dygnsrytm, vilket ju kan komplicera familjelivet. När grabben var ett par år gammal tog pappa Krister därför ett tillfälligt jobb i tv-såpan Rederiet som den elake styrmannen Lindman.
- Tack vare det kunde jag vara hemma om kvällarna en period. Det betydde mycket för relationen till Tobias.

Annars tycker Krister Henriksson att man ska uppfostra sina barn med ett stycke befriande likgiltighet, som någon klok person sagt.
I vår tid är individens ansvar så stort, säger han. Auktoriteter man förr kunde förlita sig på, som religiösa normbildare och starka familjeband, de gäller inte idag. Som förälder kan det vara svårt att inse och acceptera.
- Det är svårt att släppa kontrollen i just rätt ögonblick och låta barnen, vartefter de växer upp, lära sig av sina egna misstag, säger Krister Henriksson.
- Jag minns hur det var att uppträda naturligt mot min då sextonåriga dotters nye pojkvän första gången han bevisligen sovit över. Vi stötte ihop mitt i natten, både han och jag hade visst något ärende till kylskåpet.
Att släppa kontrollen en aning, också över sig själv, är förstås en stor tillgång. För skådespelare och alla oss andra. Krister Henriksson har tränat på det länge.
Redan på scenskolan i Malmö lärde han sig att avspänning gör 80 procent av skådespelarinsatsen. Han kallar det "att börja på en utandning".
- Buddhisterna säger att vi västerlänningar är rädda för att dö just för att vi är så rädda att andas ut. Många av oss går också omkring som spända fjädrar och andas bara med korta, ytligt flämtande och snabba andetag.
För en skådespelare, som ju ständigt arbetar med sina känslor, har andningen stor betydelse. Både för att behärska skillnaden mellan anspänning och avspänning och för att känna banden mellan kropp och psyke.
- Hela kroppen är ett instrument. So skådespelare låter man sig uppfyllas av andras tankar och gärningar och får, i bästa fall, publiken att känna och reagera känslomässigt. Det är underbart.
Samtidigt är skådespeleriet ett yrke och en försörjning. Och eftersom människan är betydligt mera än en yrkesidentitet, är det inte underligt om de flesta av oss någon gång hamnar i samma överläggningar med sig själva som nu Krister Henriksson. Livet får inte bli en språngmarsch i ett ekorrhjul. Genom pausen från teatern har han skapat lite utrymme att också tänka sina egna tankar. Lyssna till sin egen inre röst.
Det har hänt mycket sedan genombrottet med "Peer Gynt" på Stockholms Stadsteater 1973, där han var verksam i två decennier. Till Dramaten kom han 1993 och har hyllats för roller i pjäser som "Hemkomsten", "En vintersaga" och "Fadren".
En roll som betydde mycket för Krister Henriksson var den som försvarsministern Sven Cedervall i tv-serien "Den gråtande ministern" från början av 1990-talet. Till skillnad från den klassiska dramatiken var den här rollkaraktären, trots sin eviga och existentiella problematik, aktuell för vår egen tid; en mogen person med en hög maktposition får sin tillvaro rejält omskakad genom en passionerad kärleksförbindelse.
Krister Henriksson har fått det prestigefyllda O´Neill-priset för sina prestationer vid teatern, och i fjol fick han en Guldbagge som årets bästa manliga skådespelare för rollen som den cancersjuke Hoffman i Lisa Ohlins långfilmsdebut "Veranda för en tenor". En alldeles genial rollprestation.
Det kändes fint, sa han i samband med prisceremonin. Kanske var det först då han såg möjligheterna i att slå av lite på arbetstakten.
- Något jag vill göra nu är att skriva litegrann, säger han hemlighetsfullt.


Publicerad i Mersmak 2000

Tillbaka!