Prästen som bråkar med Gud

- Vi människor har att leva med osäkerheten om vad som är rätt och fel, säger Lars Collmar, prästen och tv-kändisen som ställer de stora existentiella frågorna. Vi fick ett spännande samtal med honom om livet, människan och tron inför det nya årtusendet.

TEXT: YVONNE NENANDER FOTO: EVA WERNLID

Han möter mig i dörren till tjänsterummet och säger:
- Jag var just på väg ut för att ta ett bloss, följer du med?
Så vi står en stund i ett gatprång intill Adolf Fredriks församlings expedition medan han drar djupa halsbloss på en Prince. Baskern har tillfälligt betvingat den yvigt spretande kalufsen, prästkragen är på reträtt under rockslaget.
Det är en gråkall och snöslaskig vinterdag i Lars Collmars liv. Begäret efter cigarretter gör faktiskt att han sticker ut en smula, tänker jag, inte bara bland präster i kyrkans tjänst.
Men rökandet är kanske mest ett uttryck för den starka individualitet, ett slags trots, som man känner är liksom inympat i hans person. På något sätt förstärker det, och hans till synes brist på fåfänga, det otidsenliga och charmiga med hela karln.
Lars Collmar slog igenom kändisvallen med tv-programmet "En präst i natten" för några år sedan. Före jul gick TV2-serien "Den stora berättelsen" där han som en oförtröttlig vanlig dödlig ställde de stora existentiella frågorna till biskopar och kulturarbetare, folk på parkbänkar och ölpubar.
Det hela uppskattades mycket av publik och recensenter, inte minst för många smågalna, lätt absurda inslag. Som till exempel den bibelläsande, bokstavstroende kvinnan som dök upp bakom charkuteridiskar och vid väderleksrapporten i tv med sina gravallvarliga moralkakor.
Man kan ju inte låta bli att undra vem han själv är, den där prästen som så oblygt okonventionellt ställer de religiösa frågeställningarna på sin spets.
- Jag är bara jag, säger han lite avvärjande när vi kommer in i värmen på pastorsexpeditionen.
- En enkel anställd, en komminister med 40-timmarsvecka, och det trivs jag alldeles utmärkt med.
- Någon chef skulle jag absolut inte vilja vara. Nej, jag vill nog undvika att nå min inkompetensnivå och avstår gärna därför från att stiga i tjänstegraderna.
Nu ger ju 20 år som vanlig präst också en del rutin, medger Lars Collmar. Det är en del av förklaringen till att han vid sidan av det ordinarie jobbet också hinner med så många extraknäck.
I tjänsten ingår, förutom andakter och andra ceremoniella uppdrag, en hel del själavård. Den nämner han som en av de viktigaste funktionerna han har i sitt yrke - att finnas till hands, vara närvarande och lyssna, i stunder när en medmänniska har det svårt.
Parallellt med tjänsteplikterna får Lars Collmar ideligen idéer som han gärna omvandlar till lite "halvgalna" program i radio och tv. Det är som om han bara måste få ur sig frågorna som ständigt pockar på att få svar.
Frågorna om gott och ont, människans fria vilja och sådant vi alla brottas med lite till mans och kvinns genom livet. Fast svaren inte kommer till oss så klart och tydligt som vi önskar.
- Jag är rädd att jag var ganska besvärligt när vi gjorde "Den stora berättelsen", säger han och skjuter en försiktig, blå blick emot mig genom de ännu immiga glasögonen.
- Jag hade så svårt att få ur mig manuset i tid. Inte visste jag i förväg vad intervjuobjekten skulle säga och vilken riktning samtalen skulle ta! Men efter vad jag hört tycker folk att resultatet ändå blev ganska hyfsat.

Helga Hund
Av Lars Collmars alla uppslag blir det också en och annan bok, och för det mesta är det Bibelns berättelser som inspirerar. Han har skrivit ett 30-tal böcker genom åren vid sidan av jobbet, vilket säger en del om Lars Collmars väldiga arbetskapacitet.
Andra boken i en planerad trilogi för barn om pudelflickan Helga Hund har just kommit ut. Det är ett slags modern fabel där huvudpersonen i första delen, "Helga Hund i paradiset", får vittring på ett väldigt smaskigt ben när hon och husse prästen promenerar över kyrkogården.
- Hon gräver och gräver och kommer så småningom ner till benet, säger Lars Collmar. Det ligger bredvid en sovande man. Just som Helga Hund tänker springa iväg med benet i munnen, hörs en röst ropa "Varde kvinna!" och benet börjar fläska till sig.
Det är Eva som växer fram ur Adams revben. Istället för ett rejält skrovmål får Helga en ganska förtjusande matte som hon sedan vaktar och försvarar. Mot Ormen i Paradiset, till exempel.
I den nyutkomna boken träffar Helga Hund på ett gäng andra vovvar och andra djur i Betlehem som är med en förening vars uppgift det är att rädda ett nyfött barn undan den farlige tyrannen Herodes. Och barnet, det är den gode Nospussaren själv (vovvarnas husse) i ny, mänsklig gestalt…..
När jag undrar hur Lars Collmar kom på historien om Helga Hund och alla hennes äventyr, säger han att katten ju redan var upptagen. Jag förstår genast att han syftar på Pelle Svanslös, Gösta Knutssons outplånliga stackars katt, som genom så många bokäventyr råkar ut för den elake Måns stup i kvarten.
- Just den Pelle ja, säger Lars Collmar, han präglade mig oerhört mycket under min barndom.
- Senare har jag fått en mera nyanserad uppfattning om Pelle Svanslös. Jag har till och med försökt förhindra att mina barn skulle komma i alltför stor kontakt med honom. Det är ju så eländigt jämt i de där böckerna, allt handlar bara om mobbing.
- Helga Hund hoppas jag kan fungera på ett annat sätt. Jag vill att huvudpersonen mera ska ses som identifikationsobjekt för det jag vill säga. Budskapet är förstås att få läsaren intresserad av den kristna begreppsvärlden.
- Men jag har möjligen en lite friskare, och förhoppningsvis roligare, metod än vad som annars är vanligt i sådana här sammanhang.
- Jag vill komma bort från den där ängsligheten som finns inom kyrkan kring de bibliska berättelserna.
- För visst finns ibland en alltför stor respekt för det skrivna ordet inom de kristna leden, en respekt som kan slå lite fel.
- Man måste få bråka lite med skrifterna, kyrkan och Gud ibland, tycker jag. Man måste få pröva och ifrågasätta. Så gör man ju med de människor man tycker särskilt mycket om, det är just med dem man verkligen kan bråka.
- Tål Gud inte att man bråkar med honom, säger Lars Collmar, ja då är det fel Gud för mig.

Bibeln som förbrukningartikel
Lars Collmar säger att han ser Bibeln som en förbrukningsartikel. En bok man bläddrar i fram och tillbaka och gör hundöron och noteringar i kanten på.
Nu när Böckernas Bok föreligger i nyöversättning och berättelserna framträder på modern svenska är det förstås ännu fler, anser han, som har chansen att ta dem till sig.
Att kyrkan nu är skild från staten är kanske bra för det kan tvinga fram nya sätt för hur kyrkan ska söka kontakt med människorna. Men Lars Collmar vill inte fördjupa sig närmare i det.
För honom bränner det till allra starkast i berättelserna om Jesus, och det är det han helst vill diskutera. Kristendomen och treenigheten; Fadern, Sonen och Den helige ande. De tre aspekterna av Gud. Men framför allt alltså hur Gud gjorde sig liten och mänsklig för att nå oss och komma oss nära.
- Gudsbilderna i Gamla Testamentet är så intressanta, säger Lars Collmar. Tänk på innebörden i att Gud blev en vanlig människa, blev Jesus och gick omkring bland oss på jorden och älskade och led och utsattes för samma kval som vi!
- Jesus har ungefär samma vitalitet som en fyraåring för mig, medan Fadern och Anden är mera mogna gudsaspekter.
Det är skillnad på Gud och våra bilder av Gud, säger Lars Collmar. Visst kan och ska gudsbilderna i Gamla testamentet ifrågasättas. Här är det fråga om tolkningar gjorda av människor många århundraden igenom, men den stora poängen är att det är Gud som har all makt.
- De gudsbilderna kan diskuteras och stötas och blötas, visst kan de det. Men när människor själva försöker agera Gud och exempelvis tar makten över andra människors liv i egna händer, då har de inget stöd vare sig i Bibeln eller kristendomen.
- Ingen får utplåna liv utom Gud, det är vad det hela går ut på.
Att leva och agera sant och rättfärdigt kan vara svårt även om man är en bekännande kristen, anser Lars Collmar. Hur ska man säkert veta vad som är rätt och fel?
- Det vet man aldrig, säger han. Man måste gå på intuition och fingertoppskänsla.
- Det kanske alltid finns en absolut sanning hos Gud, men för oss människor beror sanningen på var vi står och från vilket håll vi betraktar ett problem som måste lösas.
- En skilsmässa eller en abort är aldrig bra, men är kanske den minst dåliga lösningen.
- Vi människor måste leva med osäkerheten och känslan av att vi kan ha gjort och valt fel, säger Lars Collmar.

Tänk själv!
Så är vi inne på tvivlet, våndan och ångesten som är allas vår sängkamrat allt som oftast genom vår tid på jorden. Och det vare sig vi är troende eller inte. Vi enas om att vår kultur är så genomsyrad av sökandet efter rätt och fel, att man stundtals helt tappar greppet om vad som är väsentligt.
- Jag är livrädd för denna felsökarmoral, säger Lars Collmar, som dessvärre gäller för många kristna fortfarande. Det verkar som om de tycker det är bekvämare att luta sig mot regler och påbud än att tänka själva.
- Min Gud säger "Tänk själv!" och "Älska!" och sådant. Men det är förstås mycket jobbigare att leva efter.
- Att sträva efter balans och harmoni i livet, det där som är själva andemeningen i den österländska filosofin, ligger egentligen mitt hjärta närmare än att försöka hitta fel på folk.
- Det är klart att ens eget ansvar för de val man gör då också blir tydligare. Man är friare, om man inte har någon detaljkarta över hur livet bör levas, men faktiskt på samma gång sin egen störste kritiker.
- Nej, inte går det att slå upp i Gröngölingsboken hur man ska leva.
- Fast de som inte kommit längre än så har naturligtvis förklarat mig för ett hopplöst fall, säger han tämligen obekymrat.
- Själv vill jag vara illusionslös utan att bli cynisk.
Här i det spartanska tjänsterummet finns numera Lars Collmars alla deckare och kristenlitteratur längs ena långväggen, för en dag fick inte alla böcker längre plats hemma i lägenheten. Och hemma är liktydigt med Södermalm i Stockholm, hos hustru Louise och de tre yngsta barnen. Han har sammanlagt åtta barn, Lars Collmar.
Visst, han har varit gift förut. På 70-talet till exempel, då han pluggade till en fil kand i litteratur, blev ungdomsledare, lärare och nästan bibliotekarie, blev journalist och bodde i Helsingfors.
Det var i Helsingfors på 70-talet han började göra radioprogram.
- 70-talet slog an någonting i mig som jag inte kan byta ut bara för att det blivit omodernt, säger han.
- Civilkurage, det är något jag önskar både mig själv och andra.
Jesus inspirerar
Han får inspirationen via Jesus som helt verkar fascinera honom:
- Det är som om Jesus smälter om hopplösheten man kan känna till nytt liv, säger han.
Man måste tränga in i Bibelns berättelser om Jesus och förstå hans roll som religös ledare för det judiska folket för 2 000 år sedan, för att begripa vår kultur idag, anser Lars Collmar.
- Jag läser inte Bibeln som om det vore Guds rena och klara ord, berättelserna är ju tolkade och tillrättalagda. Det som beskrivs är lika underbart och vidrigt som livet självt.
- Men det känns som om Gud är närvarande när jag läser Bibeln, som om han kikade över min axel. Som om han vill hjälpa mig se historiens pendelrörelser mellan förtryck och upprättelse, till exempel.
- Författaren Anita Goldman har hjälpt mig se hur förtrycket av kvinnorna går som en röd tråd genom Bibeln, och det är ruskigt. Men insikten är likväl nödvändig för att förstå den kultur jag lever och verkar i idag.
Nu halkar vi in på gudsbilder igen och det faktum att man numera faktiskt kan höra kvinnliga präster referera till Gud som Hon. Gud som vår allas Moder, fungerar det?
- Absolut, säger Lars Collmar. Gud har förstås inget kön alls. Men i vårt tilltal, för att komma nära ett "du", gör språket om Gud till könsvarelse. Att kvinnliga präster använder ett tilltal som ligger naturligare för dem är väl bara bra.

Svårt med det andliga
Att Lars Collmar över huvud taget själv blev präst då för 20 år sedan, det var rent konkret den välkände biskopen Ingmar Ströms förtjänst.
- Jo, jag var journalist på Vår kyrka i många år, efter tiden som lärare och det där andra. När jag mötte Ingmar Ström och han förstod att jag inte var präst var han beredd att dispensviga mig, och så skedde också efter att jag snabbt läst in teologin.
- Han tyckte jag var tillräckligt galen för att passa för jobbet.
Som präst välkomnar Lars Collmar de nya former för gudstjänster och samlingar inom kyrkan som nu växer fram. Kyrkan får inte vara förstelnad och ålderdomlig, för då blir den ointressant för moderna människor. Han har svårt för alltför mycket andlighet, som han uttrycker saken och citerar en favorit bland de kristna uttolkarna, Olof Hartman: "Djävulen är idel andlighet, men Gud är skapare av materia".
Prästrollen innebär inte att omvända människor till "den rätta vägen" för någon sådan finns inte, hävdar Lars Collmar.
- Man kan nästan aldrig få en annan människa att tänka något nytt. Möjligen väcka liv i något som redan finns där.
- Det är faktiskt väldigt lite man kan göra för att påverka någon eller något. Men jag tror det bästa är att försöka vara så sann mot sig själv som möjligt, att inte kompromissa med sitt samvete för mycket, varken på jobbet eller i privatlivet.
- Man mår inte bra om man bara rättar sig efter "dagens åsikt" och försöker flyta ovanpå allt som en kork på vattenytan. Det är där civilkuraget kommer in.
- Å andra sidan måste man inte gå runt och vara uppriktig mot folk hela tiden, säger han och påminner lite om den velige pastor Jansson i den gamla Hasse-å-Tage-sketchen.
- Man kan bli missförstådd och få dem emot sig. Man kan reta upp obearbetade känslor hos folk som de inte visste att de hade. Det är bra att vara klar över vilka konflikter som är värda att tas, och vilka man inte har tid med.
Det låter som en klok och väl förvärvad erfarenhet efter ett rätt långt och innehållsrikt liv. Fast han, som inte tänkt "tala ut" i tidningen om privata ting, hänvisar till Jesus som sa att "vi ska vara menlösa som duvor och listiga som ormar".
- Vi bör alltså försöka vara medvetna om hur andra människor kan reagera på vad vi säger och hur vi handlar.
Det bara väller ur Lars Collmar tänkvärda citat och livsvisdom, och en hel del självironi och humor har han också.
- Man måste inte vara lycklig, kan han säga.
Den kristna moralen, säger Lars Collmar, finns inte i Bibeln utan bland dess uttolkare. Den finns till exempel i kyrkan när den får för sig att den är Gud. Utbrändhet, det är när en enskild människa känner sig tvingad att vara Gud. Synd är att försöka vara förmer än någon annan, och att sträva efter att ha mera än andra är ett slags lönsamhetstänkande som dominerar snart sagt alla viljeyttringar och verksamheter i vår tid.
- Mammon är den stora avguden just nu, och det är många som trängs i dansen kring guldkalven.
Vad ska man då göra när det mesta i samhället mäts i ekonomiska termer och vinstpotential? När klasskillnaderna gradvis ökar och vård, skola, omsorg och kultur ständigt bantas?
- Jag tror man ska skrika, säger Lars Collmar.

Livets mening
Innan vi avslutar vårt samtal och denne ovanlige präst och ett filmteam står på tur att dra iväg med honom på Gud vet vad för äventyr, formulerar jag en fråga Lars Collmar själv brukar ställa: Vad är egentligen meningen med livet?
- Jag tror vi alla är medskapare till hur våra liv blir snarare än att var och en skulle ha en särskild kallelse, säger han uppenbart road.
- Jag tror också att lust är en verklig mening med våra liv, och då inte i egoistisk bemärkelse utan den man delar med andra. Att både barnen och vi känner glädje i att leva är också något stort.
- Det är själva livshållningen och livsförmågan, ja att kunna känna kärlek, som är grejen, säger Lars Collmar.
- Jag tror inte att meningen med livet är att finna Gud. Men om man försöker göra gott stöter man ofta ihop med Honom.

Publicerad i Vår bostad 2000

- Det finns många frestelser och valmöjligheter i livet och vi kan aldrig vara säkra på att vi har valt rätt eftersom sanningen ser olika ut för var och en av oss, säger prästen och författaren Lars Collmar som här bekantar sig med dockor ur Faust, en föreställning hos Marionetteatern i Stockholm.

Tillbaka!