Sprakande, språkande Sara

Med "Lifsens rot" har Sara Lidman skapat en lysande roman om industrialismens pris, och kärlekens, för en kvinna i seklets början. Mötet med författarinnan blir till ett slags igenkännande samförstånd kring livets paradoxer - högtidligt jovisst, men ändå respektlöst roligt!

TEXT: YVONNE NENANDER FOTO: CATO LEIN

Vi travar runt på Medelhavsmuseet i Stockholm bland sarkofager, uråldriga bruksföremål, människomumier och mumifierade djur.
- Det gläder mig, säger Sara, att egyptierna ansåg djur vara heliga. Själv har jag träffat en hund som var en ängel.
Sedan får man inte mycket mer ur henne om det, för om det som tangerar det personliga är Sara Lidman förtegen och vid det privata tar det alldeles stopp.
Att i vår tid hålla sig med hund och andra husdjur, funderar hon, är kanske storstadsmänniskans chans att ha kvar en sista länk till det vilda?
Vi är många som gläds åt Sara Lidmans förmåga att vara minst lika vild som tam. Inte bara när hon skriver. Detta sällsynta kvinnfolk kan, fastän späd och grann, med koncentration och närvaro i sin gestalt elektrifiera en hel sal och trollbinda de församlade.
Med en stjärnas lyskraft väntar hon in orden att verka. Ja, människan kunde säkert begagna talekonsten så att håret reste sig, av välbehag eller motsatsen, till och med på de skalliga.
Fast för det mesta vill Sara Lidman inte prata själv, utan lyssna. En som skriver "går ständigt i skola hos dem man känner", har hon sagt. Nyfikenheten på andras väl och ve stillas, förhoppningsvis, aldrig.
Alltså; vårt möte på muséet blir ohjälpligt som en stunds trevlig samvaro med en klok och kär väninna. Ibland växer Saras öron ut som trattar.

Det blixtrar
- Ödmjuk, jag? utbrister hon förskräckt när fotografen så småningom föreslår en egenskap ur hennes innersta han vill få fram på bild.
- Tänk det är ett ord jag inte tål. I den trakt jag kommer ifrån var ödmjukhet något som påbjöds de arma människor, småfolket, som skogsbolag och höga herrar redan hade bestulit på allt annat.
- Det ligger något krypande förborgat i själva ordet ödmjukhet, som folk nuförtiden så ofta missbrukar och vantolkar. Nej, varje människa är i själva verket så sammansatt och unik och därför värd att mötas med samma respekt och erkänsla att ingen ödmjukhet borde få finnas.
Visst har denna sprakande, språkande för-fattarinna ett alldeles särskilt handlag med orden. Hon som ju är "född in i en dialekt", uppvuxen i en bygd under en tid, vilken stämt henne att lovsjunga det svältfattiga 1800-talsfolket i Västerbottens myrland.
För alltid kommer hon att förknippas med sitt livsverk Jernbane-sviten, detta enastående epos i fem delar som kom ut mellan 1977 och 1985 och berättar om kolonisationen av en hel landsändas folk, kultur och naturresurser.
Om sitt författarskap har hon sagt att hon inte räknar sig till dem som skriver på självbiografisk grund. Hon hör istället till dem som berättar skrönor.
- Liknelsen vid en rönnpipa är inte dum, säger hon. Ju mindre av mig själv som märks i texten, desto bättre blir den.
Den pipan kan höras både len och kärv, har ett register brett som en omfamning och dess toner kommer att ljuda långt, långt efter det att hon själv gett upp andan.
Med självdistans säger hon, när fotografen och jag avslöjar oss som samtida vittnen om barnfamiljers våndor, att sådana prövningar måste höra till de verkliga vedermödorna, och storheterna, i livet.
- Och här går vi ungkarlar och förklarar världen!
- Ändå är det väl barnen man borde bry sig om allra mest. Hela samhället borde föräldras, inte bara förändras.

Språkvirtuos
När "Din tjänare hör", första delen av böckerna om "jernbanan", kom skrev den hänförde kulturjournalisten Björn Nilsson:

"Sara Lidmans svenska är snärtig som rönnvidjan, mjuk som ängsullen, snabb men oändlig som den älskades beröring. Och den är genomandad av en hundraårig västerbottniska där själva tungomålet ingått livsvarigt hjonelag med språket i Karl XII:s bibel och den kristliga uppbyggelsens skrifter."

Se där, rönnen som symbol igen! När vi hamnat i museikafeterian samtalar vi förstås också om "Lifsens rot". Sara Lidmans nyligen utgivna, efterlängtade och ärade romanen om - Rönnog.
Det är en sjätte, men fristående, del i Jernbane-serien, som handlar om ett kvinnoliv i seklets början då el- och telefonledningar drogs, mejerinäringen utvecklades och folkrörelserna tog form.
Den åtråvärda, kloka och starka Rönnog står för mig fram som den individualiserade kvinnan i vardande; den kvinnliga princip som övergången från självhushållning i bondekulturen till industrisamhället, med nödvändighet, förvandlat till en autonom varelse.
Följaktligen är hon inte alls någon helgjutet blid och god skapelse, vilket karlarna i agrarsamhället trott vara sinnebilden av kvinnan. Rönnog är sammansatt och motsägelsefull, passionerat driven av både vrede och lust, hon framlever sina dagar i kärlek och kamp med sin utvalde "vackre fattigdom" Isak Mårten.
Rönnog gestaltar även den härskande modern, men känslorna för det egna moderskapet är motstridiga: hon vet att glädjen har ett pris.
- Rönnog vet att det finns ett stort mörker, säger Sara Lidman. Hon hör till dem som känner sig konstant hotade. Det gäller att hela tiden vara på sin vakt.
- Enda sättet att hålla hotet från sig är genom arbetsamhet, pliktuppfyllande och att vara den som klipper till först.
Hon har Isak Mårtens kärlek, men riskerar den när hon svartsjukt ställer villkor kring den:
- Minns du Rönnogs dröm? undrar Sara. Hon låser in sin man i ett skåp, men sedan när hon öppnar är han likafullt borta!
Och Saras Lidmans ögonbryn åker retsamt hiss under hårtovan.

Kärlek och erotik
Behöver man säga att "Lifsens rot" inte bara är en samhällsskildring utan också en berättelse om kärleken; med vreden och sexualiteten som varsin sida av myntet? Kärleken, som aldrig kan tas för given, som ständigt måste förtjänas.
Rönnog och Isak Mårten är förbundna med varandra enligt den tradition som redan Mårten, Didriks far, bekände sig till i "Din tjänare hör", nämligen den kärlek som ger sig tillkänna med ens. Räddningen ur fiendskapen mellan man och kvinna, "förvåningen att en i fiendehopen är din vän sedan urminnes tid."
Och inte nog med det. Sara Lidman har länge ansetts vara en av svensk litteraturs stora erotiker. När en mästare på sensualism och erotik som Sven Lindqvist läste den nyutkomna "Vredens barn", blev han heltänd, trots att de älskande i boken aldrig kom varandra närmare än en smekning:
"Sara Lidman behöver bara berätta om glidföret i medspåren en tövädersdag eller om hur synålen rinner mellan tänderna på en väl skrankad timmersåg - "glimmande, tveklöst och stilla" - för att jag ska få lust att älska."
Det är inte sämre beställt med njutningsfulla ställen av den arten i "Lifsens rot". Jag förstår precis vad Sven Lindqvist menar. Även om det förstås inte alltid blir så härligt tydligt som när Rönnog och Isak Mårten efter en evighetslängtan äntligen firar bröllop på västerkammaren:
"Natt och dag flöt ihop. Det var att dö och återfödas. Det var att bli tröstad för en urtid av oförrätter. --- Allt dånade. --- Hans fullkomliga godkännande. Nej glädje var det inte, hon ville gråta hela tiden, särskilt när hon skrattade."


- Det finns ord och det finns språk, säger Sara Lidman. Ett språk kan vara fattigt på ord men ändå rikt och uttrycksfullt genom pauser, tonfall och gester - till och med tystnaden kan tala. Som i västerbottniskan, där man helt kan utelämna det starkaste ordet för att ge det ännu större effekt...

Publicerad i Vår bostad 1997

Tillbaka!