På semestern brukade min mamma ta ett charterplan till Mallorca. Jag tog tåget till mormor och morfar. Min morfar var en f d folkskollärare - nästan helt dold bakom en skrivmaskin, högar av böcker och stora tidningstravar.
Av honom fick jag en liten papplåda med röda och svarta plastbokstäver. Jag lekte med bokstäverna - vips kunde jag läsa.
Jag läste "Sörgården", "I Önnemo" och "Skolkamrater" och började skriva. Min första egentillverkade bok hette "Lilla Yvonnes resa", hade många färgillustrationer och handlade om en vådlig färd på det villande hav…
Hos mamma fanns inte många böcker. Men jag minns att jag hade en riktig klassiker, "Krakel spektakel" av Lennart Hellsing.
I skolan saknades vägledning vad gällde läsandet. Bibliotekarien föreslog "Lille Svarte Sambo", men jag tyckte hon var dum och lånade "Onkel Toms stuga" istället. Jag grät mig igenom den chockerande läsupplevelsen och tog sedan en paus från det skrivna ett tag - tills jag kom över Caryl Chessmans "Dödscell 2455".
Jag befann mig nu mitt i en komplicerad vuxenvärld som förbryllade mig. Hos mina morföräldrar upptogs jag med självklarhet i kretsen av äldre - ja, rent av uråldriga - människor. Vi var ständigt sysselsatta med något - skogsröjning, ogräsrensning, vedhuggning, handarbete eller matlagning. Ständigt pratande med varandra.
Eller rättare sagt: det var de som pratade och jag som lyssnade. Jag blev extremt bra på att lyssna. På den obegripliga, västsvenska dialekten och på alla gamla historier de gamla skrattade åt fast de inte var ett dugg roliga.
Hos mamma var det åtminstone enklare: där förekom korta fraser av meddelandekaraktär, men sällan några samtal. Varför skrattade de här människorna jämt och ständigt, och på alldeles fel ställen?
Så jag lärde mig dialekten, men nu upptäckte jag att tomrummen mellan orden kunde vara ännu viktigare. Antydningarna, det underförstådda, tonfallen och kroppsspråket - allt det kunde ibland gå stick i stäv mot det sagda.
Samma ord kunde få helt olika betydelser beroende av sammanhanget. Dubbla budskap kunde uppstå. Ett samtal var ett socialt spel. Jag blev bekant med ironi, sarkasmer, humor, klassmarkörer och samhällskritik - allt fanns i språket.
Överallt uppfattade jag undertexter, men behärskade dem förstås inte. Det var svårt. Jag tyckte att språket låg som ett hinder mellan mig och de andra. Jag ville erövra språket för att uppnå ett slags tillhörighet, en gemenskap på lika villkor.
Den som behärskade språket, förstod jag, skulle få det lättare också i vuxenvärlden - den hägrande tillvaron av personlig frihet, den tid då livet äntligen skulle börja.
Så, why not? Språket skulle bli mitt redskap för att förstå och förklara världen. Ett livslångt arbete började med att tämja orden - att tala, läsa och skriva - förvandla ord till ingångar och nycklar. För livet, här och nu.